Bläddra i kategori

Aktuellt

Aktuellt Race reports

Race report: Helsingborg marathon 2024

Helsingborg marathon 2024. Tioårsjubileumet som blev en svettfest av rang. Men jag är i mål. Med den fetaste medaljen om halsen. Och jag vill aldrig ta av den!

Det skulle bli 28 grader och sol så jag släppte alla tidsmål. Trodde jag skulle få det lugnt bakom 3:30-ballongerna men kramp hände. Låt mig ta det från början!

Det är galet mycket folk överallt! Det är deltagarrekord och det märks. På ett bra sätt. Det kommer att bli fest!

Mitt största bekymmer är hur jag ska tajma bajamajakön med en intervju jag har lovat att göra tio minuter innan start. Springer uppvärmningsintervaller mellan bajamajorna i startområdet och målområdet. Kommer till scenen 9:49 mitt under pågående uppvärmning, som inte visar några tecken på att ta slut!  Passar på att njuta av utsikten. Folkhavet. Nervositeten. Pirret. Partyt. En cool känsla att se allt på håll!

Men uppvärmarna ger inte upp så lätt. Jag får dra med mig speakern ner i startfållan. Vill liksom inte missa nerräkningen och starten.

Jag får två snabba frågor som jag svarar på innan det är dags att leta rätt på 3:30-ballongerna. I folkhavet möter jag hela världen och vi hinner med lite photoshoots och pepp innan fyrverkeriet smäller av och färgar himlen i guld och turkos! Coolaste coola. Nu kör vi!

3:30-ballongerna är ovanligt tystlåtna i år och överlag är det ganska lite prat i ledet första biten.

Tills Micke-the pacer dyker upp. Han är privat farthållare till en kille som vill springa på just 3:30 och jag åker lite snålskjuts där bakom. Micke-the pacer är ett under av energi. Han peppar, guidar och vägleder som ett proffs. Här känns det tryggt att vara!

I Råå är banan omdragen jämfört med tidigare år.  Det märks att de som nu för första gången har fått loppet utanför sitt hus är taggade på uppgiften det innebär. Att leverera pepp i världsklass. Alla är ute. Vattenslangar överallt! Underbart!

Kilometrarna flyter på och jag känner mig stark. I Ramlösa är klacken förpassade till bara ena sidan pga grävarbete.Vi blir inte lika omslutna av av hejaropen som vi brukar. Men ändå. Det är coolt med musiken! 3:30-ballongerna är bakom men jag har ingen avsikt att lämna dem helt. Vid 21 km kommer Andreas flygande från ingenstans. Säger att ”nu kör vi” men jag nappar inte på erbjudandet. Har en känsla av att värmen kommer att ställa till det och sejfar.

Nånstans på banan spelas dansband. Jag är för seg i huvudet för att komma ihåg var. Men när jag passerar sätter någon på Black Jack. Min all time gåshudslåt från Stockholm marathon 2009. Gåshud igen. Vilken grej och vilken tajming!

Vid 25 börjar jag bli trött. Tappa fart. Det känns som jag joggar och jag gör nog det. För plötsligt hör jag den första 3:30-pacern komma upp bakom mig. Han lovar en tid i mål på 3:29 och han är pepp! Jag behöver öka farten för att hänga med och det är jobbigt ett tag innan jag vänjer mig.

Jag är törstig men magen kluckar. Vet inte hur jag ska balansera drickan. Och efter 30 känner jag krampen ligga på lur. Hänger med ett tag men tvingas släppa sen! Krampen kommer vara närvarande i bakgrunden hela resterande del av loppet. Hindra mig från att trycka i från. Dessutom känns det som någon hällt betong i mina ben…

Den nya banan gör att vi missar Pålsjö Slott, allén därifrån och hela Sofiero. Vi byter de speciella landmärkena mot vanliga villaområden, men också jobbigt grus mot mer lättrullad asfalt. Och just idag uppskattar jag asfalten till max!

Den sköna avslutningen med nerförsbacke och medvind är inte lika skön i år. Det är motvind! Det känns som jag springer i sirap men den fantastiska klacken hjälper mig.  Plötsligt är jag framme. I mål för tionde gången! Med en sjukt tung medalj runt min hals. Så fin. Jag kommer aldrig ta av mig den!

Det var varmt i år. För varmt. Men doppet efteråt än mer underbart!  Så glad att bocka av ännu en upplaga. Få vara med om den fest jag bara älskar! Även om jag på kilometer 35 undrade varför jag egentligen springer marathon…

Tack Helsingborg marathon för att ni gjorde igen! Exemplariskt arrangerat med sinne för de där detaljerna vi löpare älskar. Och medaljen alltså…. Springer vidare mot en med siffran 20!

Aktuellt

Räknar ner

Jag räknar ner mot marathon på lördag. Det tionde i Helsingborg och det 19:e totalt. Och allt är precis som vanligt. Stirrar, nojar, längtar fast tycker tiden ändå går för fort. När ska jag hinna stretcha, få massage, fila fötterna och tvätta race outfitten?

Vädret är alltid fint i Helsingborg men lagom till den 10:e upplagan har de skruvat ett varv extra på elementet. 26 grader och sol. Om SMHI får bestämma!

Med den värmen är det inte läge att jaga tider. Jag kommer ansluta till 3:30-ballongerna och hoppas kroppen samarbetar.

I väntan på den stora dagen njuter jag av högsommar i september och äter en glass extra eller två. Så nöjd över att inte ha druckit mig mätt på Vitargo!  Kolhydratladdning kan vara så mycket trevligare än smaken av sött tapetklister. Dessutom slipper man bli hård i magen.

I morgon väntar massage och panikborttagning av plötsligt uppkommen liktorn.

På fredag blir naglarna turkosa inför nummerlappshämtning.

Allt är precis som det ska.

 

Aktuellt

Utanför boxen

Jag bor 600 meter från en löparbana men har aldrig vågat mig dit. Förrän idag…

Programmet från Helsingborg marathon säger 4 x 4 x 400 meter och jag tänker att bana låter enklast. Speciellt som det blåser. Då får man liksom lite lagom vind från alla håll på varje varv. Vad vilan ska vara tvistar de lärde om. I receptet står 50s/40s/30 s. Jag får hjärnsläpp och programmerar klockan med det första setet med 50 sek vila, det andra med 40 sek och det tredje med 30 sek. Det är inte förrän under uppvärmningen det slår mig att det ju bara blir tolv intervaller. Inte sexton…

Slänger in ett extra set med 40 sekunders vila. Men kommer på att tanken nog var att varje set skulle ha en vila på 50 en på 40 och en på 30. Fast det saknas lik förbaskat en vila. Förvirringen är total så jag börjar springa. Orkar inte tänka mer.

Av allt som skrämt mig med löparbanor märker jag inget. Jag har tänkt att det bara springer snabba killar i split shorts på bana. Med räserskor. Och att jag liksom skulle komma in och störa. Springa åt fel håll och ta upp plats på fel bana.  Som tur är har jag sett på OS och vet vilket håll jag ska. Tänker jag när jag ger mig iväg.

På plats finns en farbror utan tröja som går. En yngre kille som springer snabbt men försvinner hela tiden. Har aldrig koll på om han är framför bakom eller på toa. Det finns ytterligare en helt vanlig manlig löpare och två tjejer. En som verkar snabb och en som springer i maklig fart. Alla högst normala. Så jag smälter in fint och kan fokusera på arbetet.

Det är milfart på programmet men det känns för lätt. Speciellt i första setet som fått oförskämt mycket vila. Så jag ökar lite. Känner mig lite fräsig så där på en onsdag lunch. Och undrar varför jag aldrig gjort det här förr.

Förmodligen för att traktorer är rädda för fart. Och lite rädda för gaseller….

Men nu ska det bli ändring på det!

Aktuellt

Crazy week

Tredje sista veckan i maraprogrammet blev en galen historia. Mycket, långt och hårt. Och jag har älskat varje meter!

Gårdagen bjöd på 15 x 1 km och det var med viss oro jag klev på dagens 30 kilometer. Skulle kroppen verkligen vara redo för det? Som tur fanns inga krav på fart och jag valde ett njutpass längs Skåneleden mot Torekov.

Det där med njuta går dock sådär. När jag blir avsläppt någonstans mitt ute i ingenstans ösregnar det. Ett regn som SMHI i vanlig ordning glömt varna för, och jag har kläder därefter.

Det blåser 15 meter per sekund och nu är det ändå sidvind. Den minst värsta av de två vindriktningar jag ska få uppleva…

Anledningen till att jag ska springa till Torekov är att Fredrik ska simma Openwater från Hallands väderö, med målet just där. I den bästa av världar är jag framme i tid, kastar mig runt halsen på honom i målgång och gratulerar till en grym simning. Men så kommer det inte att bli. Inte ens i teorin är det möjligt att jag ska hinna dit i tid. Lägg sedan till motvind och stora stenbumlingar på min väg, så förstår ni hur länge han kommer att få vänta.

När jag efter 5 km når vattnet och Skåneleden ryser jag. Vattnet stormar med stora vita gäss och jag tänker att jag är lycklig som inte behöver bada idag. Sen slår det mig att det är just det vattnet Fredrik ska simma i.  Tur han inte är av samma fega virke som jag!

Vädret ordnar upp sig och jag får en skön tur mot Torekov. Svär över vissa stenpartier men mestadels flyter det på. Jag är lite osäker på var på världskartan jag befinner mig och vad de olika ställena jag passerar heter men när jag når Torekov VET jag. För det första som uppenbarar sig är fem personer i badrock! Och jag törs lova att INGEN av dem kommer från Torekov. För så gör man inte här, det är bara så alla TROR att man ska göra här.

En elvamilavecka är till sin ända. Nu ska denna kroppen få vila!