Aktuellt

Om första halvåret kännetecknadess av svettiga spinningsalar och torka på löpkontot var det under andra halvan jag återupptog min identitet som löpare. Via en kort karriär som vandrare…

Den första juli åker vi till Lofoten för att fira vår 25 åriga bröllopsdag. Med löpning, vandrig och god mat. Tror vi. Det där med löpning ska visa sig gå sådär…

Vår första ”lättlöpta” runda innehåller max 10 löpsteg. I övrigt klättrar vi, kravlar, kryper och hasar oss fram på rumpan. Lofoten är brant på längden och tvären och vi ger upp det där med att springa.  Vi njuter av utsikter utöver det vanliga, vandrar mitt i natten, ser midnattsol, badar kallt och njuter av förvånansvärt gott kaffe.  Vi lyxar också till det med en superfin restaurang med en winepairing-meny vars omfattning överstiger hela min årsranson. För den som inte bara smuttade utan faktiskt drack allt blev det lite snurrigt till sist… Det var inte jag!

Tillbaka i Sverige börjar jag samla mil inför min marathon-trippel som startar med Helsingborg marathon i september.

Jag hinner få till tre pass över 30 kilometer innan det är dags att ställa sig på startlinjen. Har aldrig känt mig så oförberedd. Och så rädd att jag ska riva upp skadan och missa Berlin marathon bara två veckor senare. Jag ska ta det lugnt. Heter det. Och jag startar med 4:00 gruppen.

Det är lugnt och skönt. Helt nödvändigt för att det här ska gå vägen. Men så kommer Peter och Charlotta, och det är som en storm av glädje och energi som drar förbi.  Så mycket mer party än den lite lågmälda samlingen jag för tillfälligt befinner mig i. Jag hakar på. Bära eller brista. Någonstans längs vägen börjar Charlotta prata om pers och jag tänker att jag ska hjälpa henne dit. Och där någonstans glömmer jag 7 månaders skadeuppehåll och släpper alla bromsar och sunt förnuft. Vi har ett fantastiskt marathon och slutar loppet som två skenande tåg. Den grymmaste känslan på länge.

Och där har marathonbonanzan börjat. Två veckor senare kapar jag tiden två minuter i ett stekhett Berlin marathon. Jag känner mig stark i 30 kilometer, helt säker på att värmen inte biter på just mig. Men det gör den… Sista 12 blir en fight och jag är så trött när jag går i mål att jag nästan gråter när jag upptäcker att den öl jag har tagit i själva verkat är sött te. Inte blir det bättre när min målgångsbanan är rutten, men allt uppvägs av det finaste av äpplen. Ett grymt coolt lopp som jag är tacksam att jag kunde genomföra. Det var inte på långa vägar självklart!

Nu har jag hela tre veckor till Malmö marathon. Premiären. Loppet som går utanför min egen dörr och vars bana jag kan utantill i sömnen. Kommer det bli långtråkigt att veta allt? Kommer Malmöpubliken ta sig ut? Kommer arrangörerna leverera ett förstklassigt lopp i den stad som är van vid att inga lopp fungerar?

Startar med min nyfunna marathonkompis. Med en sån grym känsla från Helsingborg är risken stor att bli besviken. Tänk om vi inte är lika välsynkade nu? Tänk om känslan inte finns där. Men jag hade inte behövt oroa mig.  Vi gör en favorit-i-repris. Med synkade steg springer vi, fast alldeles för fort. Säger att vi ska bromsa men lyckas inte. Vi jagar i gång publiken, viftar så frenetiskt att vi får mjölksyra på köpet, och någonstans på väg från Värmhem ropar vi i kör att vi älskar Malmö marathon. Vilken fest!

Jag bockar därmed av mitt 23:e marathon men sen får det vara nog. Springer några mindre lopp under hösten men i övrigt är det dags för den stora vinterdvalan. Såsar omkring i mörkret, tappar fart och inspiration, Det är med ett stort mått av icke-pepp jag ställer mig på startlinjen i Båstad på självaste Lucia. För ett lopp i ösregn med en kropp som känns seg som kola. Men det är precis det som behövdes för att vända känslan i kroppen. Det är skönt att känna fart igen. Och gnistan tänds. Skulle man inte köra ett lopp till innan året är slut…? Och jo, så blir det.  Men det får ni veta mer om nästa år…

Jag säger inte Gott Nytt År än. För jag har blogginspo. Det hinner komma mer innan det är dags att knyta säcken. Var så säker.

Jag önskar att jag kunnat sammanfatta året med rekordmånga mil och rafflande personbästan, men 2025 hade andra planer för mig…

Jag börjar året med löpvila. Foten gör ont och enligt ultraljud är senan under foten tok-tjock. Fyra till sex månader ska det ta och jag börjar misströsta. Återupptar min karriär som gymråtta och går på alla möjliga och omöjliga gruppträningspass. Nöter massor av pass i spinningsalen och lyckas att behålla i alla fall någon form av kondition. Det är vinter ute och jag märker det knappt. Vädret i spinningsalen är alltid precis likadant…

I mars åker jag på löparresa till Portugal, fortfarande nästan helt oförmögen att springa. Jag sparar mig till Bergspasset och Hanging Valleys. Russinen i kakan. I övrigt cirkeltränar jag mig trött, njuter av lite vårvärme och hoppas komma hem minst dubbelt så stark som innan.

I april är de dags för Österlen Spring Trail. Jag är anmäld till 60 km och den stora frågan är hur långt jag ska byta ner mig? Jag chansar på 14 kilometer och det håller. Därefter börjar jag mitt liv som startplatsförsäljare. Säljer min plats till både Göteborgsvarvet och Köpenhamn marathon. Men Broloppetbiljetten håller jag hårt i. Jag vill inte missa detta jubileum. Det mest hajpade loppet of all times i Malmö. Och alla ska dit. Jag med.

Hur det gick med loppet rent arrangörsmässigt vet nog de flesta. Annars finns min fullständiga rapport här. Men oavsett kaoset som blev hade jag inte velat ha det ogjort. Även 6 månader senare tänker jag på loppet varje gång jag ser eller passerar över bron. Tänk att jag sprungit här! Tänk att de inte kunde sätta kilometermarkeringarna i rätt ordning….  Det blir en annorlunda upplevelse. I alla fall för låren.

Jag ställer mig nämligen i en startfålla helt baserad på gamla meriter. Springer på samma gamla meriter och det går förvånansvärt bra. Förutom den lilla detaljen att låren krampar ihop fullständigt på kilometer 19. De två sista kilometerna är jag så fokuserad på att hålla krampen under kontroll att jag inte ser den enda publiken på banan. Men jag är glad, för jag slipper i alla fall köa för att gå i mål…

Att jag ens kan gå på foten efter målgång . Jag börjar ana ljuset. Känner pepp och är sugen på att börja bygga upp igen. Men först ska vi fira 25-årig bröllopsdag.

Vanliga människor firar kanske inte så här, men när jag får smaka på ordet Brölloppet inser jag att vi måste ha ett springkalas. 25 år översätts rakt och linjärt till 25 kilometer. Problemet är att varken bruden eller brudgummen är i form för detta, bara en vecka efter Broloppet. Vill ju inte utmana den där foten som för en gångs skull inte skriker.  Vi lånar en lådcykel och sätter planen. Tre rundor på vardera 8, 9 och 8 kilometer. Varav Fredrik ska skjutsa omkring mig och en högtalare på mittenrundan. En lysande idé. Festen är ett faktum!

Av alla sätt att fira så är löpfirande återigen det bästa. Vi har en fantastisk dag och jag är så in i Bängen glad när vi är klara. För alla som valde att titta förbi. För alla hejarop vi fick längs vägen. Och för den finaste bröllopsbilden:

Två dagar senare blir det bröllopsresa. Till Lofoten. Stay tuned…

Alltså jag måste förtydliga mig lite. Angående 6-minutersträsket jag skrev om…

När jag läser det så här i efterhand inser jag  att det låter lite hemskt. Som att det skulle vara något fel med 6-minutersfart. Det är det inte. Jag älskar 6-minutersfart. För mig är det en lugn och behaglig fart där jag kan snacka obehindrat. För en annan är det en snabb fart, på gränsen till ouppnåelig, och för ytterligare någon är det som att springa på stället.

Vi är alla olika, med olika farter i oss. Med olika träsk. Träsket är skönt men ibland är det kul att känna fart under galoscherna. Och lallar man omkring för länge i träsket tappar man den. Farten. Vilken fart det än må vara. Den som är lite snabbare än just ditt träsk. Så ingen värdering i träsket och 6-minutersfarten alltså, bara ett konstaterande att det var skönt att veta att jag hade en annan fart i mig trots allt.

I övrigt är jag fortfarande glad att jag startade igår, trots att jag var allt annat än sugen. För det väckte lopp-peppen igen. Och så är vi mitt i december, månaden då det inte precis regnar lopp!

Vilka lopp har du inbokade framåt?

Jag kommer inte ens ihåg när vi började med Lucialöpning. Först var det en rolig grej med närmast sörjande. Och Fredrik såg mer ut som Skalman än någon som hörde hemma i ett Luciatåg.

Något år senare fick vi feeling och drog in hela Stävie-publiken i vårt firande. Det blev en tradition och igår var det dags igen.

Konceptet är enkelt: ett varv på banan med efterföljande glögg, lussekatter och pepparkakor. Vad kan liksom gå fel? För att säkerställa mycket ljus och kreativa outfits lockar vi med pris till bästa utklädnad.

En kvart innan start börjar tomtar, Lucior och julgranar att strömma till platsen. Själv har jag fullt sjå med att snurra in mig i min ljusslinga. Och då vet jag inte hur många gånger svårare det ska vara att snurra ut sig när allt är över.

I vanlig ordning väljer jag mellan två tomteluvor av exakt samma för stora storlek, i hopp om att någon av dem ska vara snäppet mindre stor än den andra. Det är den inte.

Vi har en ojämlik arbetsfördelning: Fredrik är DJ, serveringspersonal och braständare. Jag springer. För att få igenom den dealen heter det att jag visar vägen och tar bilder till våra sociala kanaler…. En jätteviktig uppgift. Tänk så många Tomtar som kommit på villovägar annars. Ett trauma för södra Sveriges alla barn , så här inför jul!

Hur som haver. Det blir en kanonkväll. Med härligt löparhäng där alla stannar kvar länge efteråt. Att svärfar väljer att slänga på mer ved på brasan precis innan vi ska hem gör att vi får stanna kvar lite längre än tänkt, och till slut i ren desperation (läs hungernöd) släcker elden med glögg. Sa jag att Fredrik är brandsläckare också? Jag sitter i bilen och försöker trassla ur mig ur ljusslingan under tiden…

Stävie Trail må gå i graven efter vårens upplaga. Men Lucialöpningen alltså, den får nog hänga kvar ett tag till… 

Nu ska jag putsa glittret. I morgon blir det Lucialöpning i Båstad. Det sägs att det är en halvmara men jag väljer att se det som två timmars transportlöpning till lussebullen…