Aktuellt

Long time no vätskeväst. Som jag skrev på instagram. För jag hade nästan hunnit glömma att den fanns. Precis som jag nästan glömt hur man sprang långpass. Jag har liksom långpassvilat sen Helsingborg marathon men nu kittlade det lite i benen. Så där på en helt vanlig onsdag. Och så sken solen. 22 grader varmt. Vätskevästväder alltså.

Det kan vara lite mentalt men jag tycker inte om den extra vikten. Lika lite som jag gillar tunga skor, solglasögon eller keps. Så jag skyller på den för att benen kändes som betong idag. Jag släpade mig fram i 19 kilometer innan jag tog ett fantastiskt badstopp. Man får verkligen passa på nu, de sista skälvande sommardagarna.

Tre kilometer hem efter badet och klockan borde ha stått på 22. Men det gör det inte. För min högst korkade Garmin har stängt av sig två gånger längs vägen. Under en kisspaus efter 3,84 kilometer och vid badstoppet efter ytterligare 15,10.

Inför sista biten hem har jag alltså två separata pass i klockan. Ett på 3,84 (eller var det 3,48) och ett på 15,10. Och med långpasshjärnan förväntas man då kunna räkna ut hur mycket jag måste springa för att få ett jämnt pass, kilometermässigt.

Jag räknar så hjärnscellerna brinner och kommer fram till att 3,84+15,10+3,10=22,04 . Perfekt, med lite marginal och allt.

Men på vägen från klockan till Strava går små meter upp i rök. Plötsligt har jag 3,81+15,09+3,09=21,99.

Behöver jag säga att det är lite retsligt? Och att jag behöver en ny klocka som inte stänger av sig själv…

Jag är hes. För att jag precis rev av ett spinningpass utan headset. Finns ingen värre partykiller än spinning utan headset. Antingen hörs man inte och kan inte peppa. Eller så är musiken låg och taggar ingen. Pest eller kolera.

Här är topplistan över tråkiga saker som kan förstöra vilket pass som helst:

1. Strömavbrott mitt i klassen och ingen musik
2. Inget headset (se ovan)
3. När folk fnissar på yogan. Ofta yngre deltagare som blivit dittvingad för att bocka av något pass i en utmaning, som de inte alls är intresserade av…
4. När folk börjar svara på sms mitt i passet. Fokus mina vänner. Fokus.
5. När man kör sitt egna race. Såklart okej om man är skadad och behöver byta ut någon övning. Men att genomgående göra ett helt eget upplägg på passet…  Extra värst om man står längst fram och förvirrar alla andra.

Typ så.  Vilket upplever du värst när du går på gruppträning?

Jag la in ett pass med fartökningar i klockan. För att tiden ibland går lite fortare när man har lite olika steg att avverka på vägen. Jag tänker mig 2 x 3 km marafart med 2 km vanlig fart emellan. Spelar egentligen inte så stor roll hur fort, bara det liksom händer något. Tar en tidig lunch och ger mig ut.

När det ska springas lite fortare är det viktigaste att vägen är fri från rödljus och andra störande moment. Därför kan ingen klassa dagens runda som ett mästerverk i uppfinningsrikedom och fina omgivningar. Rakt fram i 3,5 km och en liten sväng på det. Sen tillbaka…

Det blåser motvind i början och jag tar i lite extra. För att jag är rädd att klockan ska börja pipa när det går för sakta. Jag avskyr pipande klockor. Det är värt ett par extra pulsslag för att slippa tjatet. Men den gnäller inte för att jag är långsam, den piper för att det går för fort. Tänker att det är bra att ha lite tillgodo ifall det skulle komma någon uppförsbacke eller om vinden ökar. Men det spelar ingen roll vad som händer. Mina ben trummar på som om någon programmerat dem i denna fart. Och det konstigaste. Det känns så lätt.

Vägen tillbaka har några fler motlut (utanför Skånes gränser räknas det nog mer som gruskorn på vägen) och jag är beredd på att farten ska gå ner. Men det går på pricken i samma fart. Har jag sagt att jag är en livs levande autopilot?

Så passerar en man på cykel. Han är 400 år gammal och har långt yvigt skägg. Han vänder sig om säger: GRYM FART!

Och jag tänker att ingen som är 400 år använder ordet grym. Men män i skägg är svåra att åldersbestämma. Han kan ju lika bra vara en trettiofemårig hipster.

Skäggmannen försvinner i fjärran och jag sträcker på mig. Njuter på mina för dagen pigga ben. En annan dag känns de blytunga, så man får passa på när det händer!

Jag har haft blogguppehåll sedan i söndags. Det har nog fasen aldrig hänt. Men tiden fanns inte. Sedan torsdag morgon har roligheterna löst av varandra, och nu sitter vi däckade i soffan. Man behöver semester efter man fyllt 50, så mycket kan vi konstatera! Här kommer en recap.

Torsdag – den stora dagen. Fredriks födelsedag:
I arla morgonstund försöker jag få katterna att stämma upp i min JA MÅ HAN LEVA -sång men de avviker raskt från platsen. Kvar blir min skönsång som med nöd och näppe inte vibrerar sönder fönsterrutorna. Sen möter vi upp äldsta dottern för frukost på stan och lunch vid havet. Plötsligt är det högsommarvarmt och vi klagar inte ett dugg. Svärisarna har bjudit oss på middag på Namu och vi har världens mysigaste kväll innan yngsta dottern dyker upp, direkt från Madrid.

Fredag – mellandagen
Vi åker till Kävlinge för att sälja in Stävie Trail och ragga sponsorer. Sen jobbar vi våra vanliga jobb medan Madrid-dottern på blixtvisit gör stan. Jag ska precis hinna klämma in en löprunda när hon kommer hem. Eftersom jag inte vill sticka iväg under de fåtal dagar hon är hemma, får hon följa med på cykel. Kvalitetstid när den är som bäst. Även om det blev lite fortare än jag tänkt. Ville ju inte att hon skulle välta med cykeln.
Hinner precis med en snabbdusch innan det är dags för nästa happening. Dotterns pojkväns 20-års-surprise-kalas.

Lördag – annandag födelsedag
Dottern vill springa och jag förbarmar mig. Det är förstås ingen större uppoffring. Vi springer en skön morgonjogg och hoppar i vattnet efteråt. Vill visa henne the best of Malmö medan hon är här. I fall hon skulle ha glömt. Ytterligare en räserdusch innan lunch hos svärföräldrarna. Och sen ska vi visst på restaurang igen! Nu är det vi som står för notan och med oss har vi barn och respektive. Det blir en supertrevlig kväll på Marie Antoinette och vi gläds åt att vi nog har fått de finaste barnen i hela världen. Kan hända är vi lite partiska men ändå.

Söndag – återhämtningsdagen
Vi är utmattade av allt roligt. Äter frukost med våra ungdomar innan vi halvspringer till tåget som ska ta dem mot Kastrup och Madrid. Som vanligt i sista sekunden. För att de var tvungna att rulla bort katthår från kläderna först.

Och nu är vi ensamma och lonely igen. Tänker att vi borde städa men går och badar.  Matplanerar och veckohandlar bara för att ha en anledning att ta bilen till Emporia och därmed kunna gå på Body Pump där.

Så var mina fyra dagar. Hur var dina?