Så där ja. Det funkade ju!
3:31:27 och en hedrande niondeplats bland damerna. Men vad hände här???
To be continued.
Race report kommer. Måste bara landa, smälta och äta. Landa verkar jag förvisso redan gjort…
Bläddra i kategori
Aktuellt
Det är något visst med lopp. Man har sina rutiner. Både före, under och efter. Hur man knyter skorna (eller INTE knyter skorna…), vad man äter och vad man har på sig.
Just klädseln är extremt viktig. För ingenting får skava, allt måste vara väl beprövat i förväg. Och det där som funkade så bra sist känns ju lockande även denna gång. Varför ändra ett vinnande koncept? Favoriter blir till. Och sen står man där, med 20 målfoton i samma mundering. Hur kul är det på en skala?
Ja. Ni kan ju gissa vilken tröja som får springa marathon i morgon…
Vi kom in på ämnet “konstiga matbeteenden” på lunchen igår och det fanns ingen hejd på hur konstiga saker folk har för sig vid matbordet. Att äta middagens delar i tvångsmässig turordning eller att lura ut pojkvännen ur köket för att stjäla hans bacon är bara två exempel.
Födelsedagsgröt årsmodell 2013
Just baconen låter jag gärna Fredrik ha i fred. Hos oss är det gröten som är föremål för stöld. Det är alltid Fredrik som lägger upp den på morgonen. Lika mycket till oss båda. På gröten lägger han lite mosad banan. När han sedan vänder bort blicken stoppar jag ner skeden i hans tallrik och snor en klick gröt. I hålet som bildas fyller jag på med lite banan från min tallrik. Så att ha inte ska märka något. Jag är en gröt-tjuv.
När jag inte tjuvar mat älskar jag att handla mat. Att gå en evighet i en mataffär är bästa nöjet ever. Speciellt med så mycket nytt som dyker upp hela tiden. Idag hittade jag röd linspasta och kikärtsmakaroner. Återstår att se om det är så gott att jag behöver plocka fram tjuven i mig vid nästa middag…
Har du konstiga matbeteenden? Och blir du också lycklig av kikärtspasta…
Vi måste prata. Det handlar om min fot. Har inte velat gnälla om den tidigare, för så fort det står på bloggen blir det liksom sant. Och jag vill inte att det ska vara sant. Men jag har ont i foten.
Min löpning har fungerat klanderfritt hur länge som helst nu. Kroppen har levererat och samarbetat. Jag har haft en fantastisk löpsommar och varit tacksam för varje steg av löparlycka.
Så skulle jag bara klämma dit det där sista kvalitetspasset innan maran på lördag. Ett midnattslopp i ösregn. Hur svårt kan det vara? I ett försök att hålla kvar min för löst knutna sko på foten måste jag ha sprungit och spänt mig. För jag får ont någonstans där på hälften. Och det onda sitter i.
Ordinerar mig själv löpvila hela sista veckan och ägnar mig åt annan träning. Förutom gårdagens löpgrupp där jag springer med under uppvärmningen. Ca 1 km. Ont.
Panikmasserar. Värmer. Kyler. Ber till reparationsguden. 3 dagar till marathon.
Det här är mitt sista inplanerade lopp för i år, och jag kan liksom leva med ett par veckors löpvila efteråt. Det finns ju sjukt många roliga träningsformer jag kan roa mig med medan foten läker.
Men. Jag vill inte ha ont under loppet. Förstå hur långt 42 kilometer är om något gör ont från start. Förstå hur ledsen jag blir om jag förvandlas en bokstavskombination i resultatlistan. DNS? DNF? På det andra året av det maraton jag skulle göra trettio år i rad. Det finns inte.
Var är linimentet?
