Aktuellt

Wow. Trots att jag instruerat olika klasser sedan 1998 och borde kunna leverera klasser med jämn kvalitet, finns det små detaljer som gör skillnaden mellan ett bra pass, ett dåligt och ett grymt. Och det är inte alltid lätt att sätta fingret på vad det är som bestämmer utgången.

Ett annat tillfälle. Med värsta peppiga deltagaren…

Mycket beror såklart på hur laddad jag är. Om jag är pigg eller trött. Om jag hellre hade velat vara någon annanstans. Men det är liksom min skyldighet att dölja mitt eventuella opepp. Såklart lyckas jag mer eller mindre med den uppgiften.

Men lika mycket beror det nog tamejtusan på publiken. Deltagarna. Responsen. Idag körde jag ett cirkelpass för en helt underbar skara deltagare. Så mycket glädje och pannben. Skratt och svordomar. Svett och tårar. Eller kanske inte tårar då…

Alltså jag fick partyfeeling. På en lördag. Precis som det ska vara. Hoppas få se det gänget igen!

Jag såg på min statistik igår att jag hade otroligt många besökare på bloggen som trillat in via en orienteringssida. Blev nyfiken och kollade upp.

 Sidan som hänvisats ifrån är ett forum där något blivit upprörd över en orienteringstävling som saknar duschmöjligheter. En lång spännande diskussion om nödvändigheten att duscha följer. Och någonstans i flödet av inlägg har någon klippt in mitt citat:

”Efter orientering duschar man. I alla fall om man är en riktig orienterare (är man löpare som leker orienterare sätter man sig svettig i bilen och kör hem). ”

Citatet kommer från ett inlägg där jag lär mig mer om orienteringens seder och bruk…

Vid Stockholm marathon 2012 ingick dusch…. i form av kalldusch!

Hur som helst. Folk går bananas över att det saknas dusch. Som att det vore det värsta tänkbara. Själv sitter jag här och funderar. Hur ofta duschar jag direkt efter jag sprungit? Händer det att jag sätter mig svettig och lerig i en bil och kör hem?  Kan det gå en halv dag innan jag tar mig i kragen och duschar? Har jag någonsin glömt bort att duscha och gått och lagt mig med intorkad svett?  Kommer jag svettig till barnens handbollsmatcher?

Svar ja. På allihopa. Jag må vara Sveriges äckligaste i orienterarnas värld, men jag har hittills inte dött av att åka hem från ett marathon med lite intorkad svett i pannan. Har faktiskt inte ens undersökt om det fanns duschmöjligheter i Helsingborg. Den tanken slog mig aldrig…

Så. Er tur. Hur fräscha är ni egentligen? Duschar ni innan ni åker hem från ett lopp?

(I så fall ska ni skippa Stävie Trail för där struntar vi i dusch…)

Jag är inte bortskämd med stigar och skog, men jag har trailslingan i Stävie. I vintras sprang jag den mest hela tiden inför loppet vi anordnar där. Jag tröttnade lite och lämnade platsen åt sitt öde när loppet väl var överstökat. Idag tog jag med mig Fredrik på en lunchrunda på stigarna. Det blev ett kärt återseende!

Den minimala skogsplätten rymmer allt. Backar, stigar, högt gräs, traktorspår, sand, grus och lera.

Lukten av skog är helt underbar.

Att tugga sand i brant uppförsbacke är en utmaning, men marathonbenen gjorde det med glädje.

Frisk luft på lunchen slår det mesta!

12 kilometer senare och jag är trailfrälst på nytt. Det är så lätt att glömma skogen när asfalten är så mycket mer tillgänglig. Men det är inte mycket som går upp mot känslan att cruisa fram på stigen. På lätta steg och med snabba fötter.  Så nära naturen och dess dofter och färger.

Taggar igång på Stävie Trail. Då vi ska få (minst) 600 personer att uppleva det jag precis gjorde. För tredje året i rad ska vi skapa löparmagi i en skog som nästan inte ens finns. På torsdag har vi uppstartsmöte, sen drar vi igång maskineriet. Du kan redan nu boka in söndag den 6 mars…

Det fanns en period då jag gjorde Lidingöloppet varje år. Och jag trodde aldrig att jag skulle sluta med det. Men det gjorde jag visst. Och nu när Lidingösnacket går varmt i sociala media är det inte utan att jag saknar det lite. Såg en startplats säljas för 100 kronor och höll nästan på att slå till. Sen kom jag på att det förmodligen vore korkat på mara-benen.

Lidingöloppet på stenåldern. Då löparkläderna var mindre färgglada och löparen lite yngre…

Så jag accepterar läget. Försöker att inte dö av avundsjuka. Återupplever mitt bästa Lidingölopp via bloggen, och önskar alla som ska springa en sjudundrandes uppladdning de sista dagarna nu. Nästa år är det tre veckor mellan Helsingborg marathon och Lidingöloppet. Då kanske man vågar sig på en dubbel. Och en gång för alla tar reda på vilket som är värst – marathon eller Lidingö.

Fast jag vet redan svaret. Det ryktas att det är likvärdigt eller att Lidingö till och med är värre pga backarna. Men jag dementerar, förnekar och tvärvägrar. Det som händer i kroppen mot slutet av ett marathon, när klockan passerat tre timmar, det hinner inte hända i Lidingö. I alla fall inte för mig.

Har du sprungit Lidingö och marathon? Vilket tycker du är värst?