Den responsen!

Wow. Trots att jag instruerat olika klasser sedan 1998 och borde kunna leverera klasser med jämn kvalitet, finns det små detaljer som gör skillnaden mellan ett bra pass, ett dåligt och ett grymt. Och det är inte alltid lätt att sätta fingret på vad det är som bestämmer utgången.


Ett annat tillfälle. Med värsta peppiga deltagaren…

Mycket beror såklart på hur laddad jag är. Om jag är pigg eller trött. Om jag hellre hade velat vara någon annanstans. Men det är liksom min skyldighet att dölja mitt eventuella opepp. Såklart lyckas jag mer eller mindre med den uppgiften.

Men lika mycket beror det nog tamejtusan på publiken. Deltagarna. Responsen. Idag körde jag ett cirkelpass för en helt underbar skara deltagare. Så mycket glädje och pannben. Skratt och svordomar. Svett och tårar. Eller kanske inte tårar då…

Alltså jag fick partyfeeling. På en lördag. Precis som det ska vara. Hoppas få se det gänget igen!

8 Kommentarer

  • Svara
    Ingmarie
    26 september, 2015 kl 19:01

    Så är det verkligen! Man kan vara tokpepp men får noll respons. Då blir man opepp. Och vice versa. :-)

    • Svara
      Anna
      28 september, 2015 kl 07:19

      Ja men eller hur! Visst är det konstigt hur man påverkas. Och ibland helt i onödan. Ibland blir jag opepp av någon som ser jättesur ut. Tror att jag är sämst i världen. Sen kommer personen i fråga fram efteråt och säger att det var skitbra….

  • Svara
    Mia
    26 september, 2015 kl 20:46

    Partyfeeling på en lördag är den bästa hur den än uppkommer. M.V.H. The partyanimal även kallad Pantertanten…

    • Svara
      Anna
      28 september, 2015 kl 07:20

      Hahaha. Du har en del att lära mig där…. :)

  • Svara
    marinaefbg
    26 september, 2015 kl 22:19

    på grupp-pass spelar gruppen jättestor roll – instruktören också såklart men gruppen är absolut viktig! Sedan finns det ju alltid dom som vill träna lite introvert och inte ryckas med i nån slags gemensam glädje/svettning :-D
    Idag var det kvinna-mot-man, bara jag och min PT, ensamma i lokalen, och jäklar va kul vi hade!
    /Marina
    http://mindrefett.blogspot.se

    • Svara
      Anna
      28 september, 2015 kl 07:24

      Det roliga är att jag är ganska bister själv när jag tränar… Eller fokuserad. Jag sjunger aldrig eller tjoar. Fast jag tror att jag ändå ser ut som jag är närvarande och att jag vill vara där jag är. Vill kriga. Tittar inte förstrött ut genom fönstret eller kollar mobilen…

      Alla behöver liksom inte tjoa. Jag blir lika glad när folk svär. Det är det likgiltiga som kan dra musten ur en…

  • Svara
    anneliten
    27 september, 2015 kl 21:54

    De ledare jag gillar bäst är de som lyckas connecta med gruppen. Vet inte hur jag ska förklara det, men ledare som SER gruppen och inte bara levererar ett pass.

    • Svara
      Anna
      28 september, 2015 kl 07:28

      Precis! Och det är där ömsesidigheten kommer in. För det är väldigt svårt att se en klass som inte vill bli sedd. Som inte vill ha ögonkontakt och inte ger tillbaka. Får man minsta respons blir uppgiften så mycket enklare! Oftast finns det ju lite av varje på en klass men ibland är alla likgiltiga (det är då man vill gå hem eller sjunka ner genom jorden) och i bland är alla pepp (det är då man aldrig vill sluta och går omkring hela dagen och är glad sen!)

    Kommentera