Lidingö vs marathon?

Det fanns en period då jag gjorde Lidingöloppet varje år. Och jag trodde aldrig att jag skulle sluta med det. Men det gjorde jag visst. Och nu när Lidingösnacket går varmt i sociala media är det inte utan att jag saknar det lite. Såg en startplats säljas för 100 kronor och höll nästan på att slå till. Sen kom jag på att det förmodligen vore korkat på mara-benen.


Lidingöloppet på stenåldern. Då löparkläderna var mindre färgglada och löparen lite yngre…

Så jag accepterar läget. Försöker att inte dö av avundsjuka. Återupplever mitt bästa Lidingölopp via bloggen, och önskar alla som ska springa en sjudundrandes uppladdning de sista dagarna nu. Nästa år är det tre veckor mellan Helsingborg marathon och Lidingöloppet. Då kanske man vågar sig på en dubbel. Och en gång för alla tar reda på vilket som är värst – marathon eller Lidingö.

Fast jag vet redan svaret. Det ryktas att det är likvärdigt eller att Lidingö till och med är värre pga backarna. Men jag dementerar, förnekar och tvärvägrar. Det som händer i kroppen mot slutet av ett marathon, när klockan passerat tre timmar, det hinner inte hända i Lidingö. I alla fall inte för mig.

Har du sprungit Lidingö och marathon? Vilket tycker du är värst?

25 Kommentarer

  • Svara
    anneliten
    23 september, 2015 kl 16:49

    Jag tycker Lidingöloppet och maran är jobbiga på olika sätt. Lidingöloppet sliter inte lika mycket på kroppen (tycker jag) och kräver inte lika lång återhämtning. Men backarna ÄR grymma. Jag har aldrig gått (jo i New York när jag hade ont i en fot) på ett maraton, samtidigt som jag aldrig har orkat springa hela tremilen på Lidingö. Jag har alltid gått i Abborre-backen och någon av de andra backarna på slutet (och ändå fått ett sådant där fint silver som du har på bilden ;-))

    Jag saknar också loppet, men inser att jag är så långt ifrån att kunna springa det nu så att jag inte ens noterat datumet :-)

    • Svara
      Anna
      23 september, 2015 kl 21:48

      Det datumet sitter lika djupt rotat som självaste julafton :)

  • Svara
    Cecilia
    23 september, 2015 kl 19:56

    Har inte sprungit någon av dem. Än. Tränar för att klara damklassikern nästa år så då får jag testa på Lidingös backar. Jag gillar att springa men känner mig lite orolig. Tur att det är lång tid kvar.

    • Svara
      Anna
      23 september, 2015 kl 21:48

      Äsch var inte orolig, det är ett fantastiskt lopp. Du kommer att greja det galant!

  • Svara
    Ida
    23 september, 2015 kl 21:21

    Anna! Nästa år har du inget val, då ska du peppa mig runt lidingöloppet ju :)

    • Svara
      Anna
      23 september, 2015 kl 21:46

      Med tre veckor mellan loppen kan jag vara din hare!

  • Svara
    Rund är också en form!
    23 september, 2015 kl 21:25

    Har inte sprungit något av dem (än).
    Men spontant känner jag att tre kuperade mil borde vara jobbigare än dryga 4 (relativt) platta. (?) *gissar hej vilt* :-)

    • Svara
      Anna
      23 september, 2015 kl 21:47

      Det är säkert olika från person till person också. Du måste helt enkelt testa för att se :)

  • Svara
    hejaerika
    24 september, 2015 kl 07:16

    Varje artikel/blogginlägg som jag läser om hur jobbig 3milen är, är jag så himla lycklig att jag valde att springa 15km även detta år, haha! Det där med längre distanser får ta sin lilla tid för den här kroppen. Och så låter jag sambon roa sig med 3mil och jakt på nytt pers :D

    • Svara
      Anna
      24 september, 2015 kl 07:42

      Fast jag tycker Lidingö är lite lättare mentalt också. Man tar en backe i taget liksom. Ett marathon kan ju bli oändligt på ett annat sätt, beroende på bana. Speciellt om det är en varvbana. Jag tror du hade fixat det galant med lite träning. Nästa år får du göra sambon sällskap :)

      • Svara
        hejaerika
        24 september, 2015 kl 07:44

        Ja, jag kan ändå tänka mig att det är så. Men i min hjärna; långt som långt ;D
        Men nästa år ja! Jag har fastnat med tanken på att faktiskt försöka springa hbgmarathon.. Om kroppen får ett helt år på sig, så borde det väl kunna gå..?

        • Svara
          Anna
          24 september, 2015 kl 07:51

          JAAA! Såklart det gör! Fast då kommer jag ju aldrig få reda på om jag kan slå ert stafettlag :)

          • hejaerika
            24 september, 2015 kl 07:53

            Hahah xD Du får helt enkelt se dig som besegrad ;D (Fast nu skojar jag ju grovt. Att fyra pers PRECIS rår på dig som springer hela sträckan..du ÄR vinnaren oavsett att vår sluttid var några sekunder snabbare!)

  • Svara
    Staffan
    24 september, 2015 kl 07:19

    Hur jobbigt det blir beror ju på hur träningen sett ut innan ;-)

    Jag håller nog maraton som lite tuffare p g a att man springer längre, samtidigt är Lidingö flåsmässigt jobbigare med kuperingen. Nu har jag bara erfarenhet av ett Lidingö och sju maratonlopp men de som säger att man kan hålla samma snittfart håller jag inte med. Jag tycker jag har tränat väldigt specifikt kuperat inför Lidingö och inför mina maraton och anser mig vara hygglig på att springa uppför, visserligen sprang jag nog mitt enda Lidingölopp lite försiktigt av respekt för banan men jag kan ändå springa ett maraton klart snabbare i snittfart än jag kunnat på Lidingö.

    • Svara
      Anna
      24 september, 2015 kl 07:45

      Blev tvungen att kolla mina kilometertider från mina pers. 4:56 i Lidingö och 4:47 på marathon. Så, visst har det gått fortare på marathon. Men så var jag i grym form vid det tillfället. I Helsingborg gjorde jag maran i 5:01 fart…

      Visst går det långsammare när det blir backigt, men jag skulle inte säga att jag blivit totalt sett tröttare av det. Känslan i kroppen efteråt, samt åtehämtningen har varit tuffare och längre efter marathon.

  • Svara
    minatraningstajts
    24 september, 2015 kl 17:51

    Blir nästan sugen att göra detta nån gång nu ju…

  • Svara
    Richard (rundtramp.se)
    24 september, 2015 kl 20:52

    Håller med dig om att mara är tuffare. Även om Lidingö är riktigt tufft pga backarna, så är det precis som du säger, det är något som händer med kroppen där sista biten av en mara.
    Jag ska springa Lidingö på lördag, igen. Har ingen mara förrän London i april…så kan ligga med benen i högläge tills dess, sen efter Lidingö. :)

    • Svara
      Anna
      25 september, 2015 kl 10:10

      Låter som en bra plan! Vila sig i form liksom :)

  • Svara
    Andreas
    26 september, 2015 kl 10:47

    Utan att ha en aning om vad jag pratar om men är inte kombon hbgm i sept och ekotrail Österlen perfekt jämfört med sthlms loppen?:)

    • Svara
      Anna
      26 september, 2015 kl 12:15

      Jo båda de loppen är bokade och klara för all framtid :) Sen får man prioritera vad man ska fylla månaderna däremellan med för kul!

  • Svara
    Lotta
    29 september, 2015 kl 09:23

    Jag har inte sprungit något av det, och det enda jag skulle ens överväga är Lidingö för maran är alldeles för lång.

    • Svara
      Anna
      29 september, 2015 kl 12:49

      Fler kilometer för pengarna ju :)

  • Svara
    Hanna
    6 oktober, 2015 kl 13:41

    Hej!

    Jag har aldrig sprungit en mara lr hela lidingö meen testade 1 mil av lidingö här för 1,5 veckor sedan! Med 2 veckor av vandrande och utforskande i Alaskas berg och LAs gator var inte uppladdningen den bästa och väl på svensk mark drabbades jag av rejäl jetlag och sov hela lördagen och tvekade ens på om jag skulle kunna starta på söndagen meen med tjejklassikern som mål och en syster och kompis väntande som jag lurat med såå var det med lättnad jag vaknade upp och var taggad på söndagen! :))

    Men, av respekt för min kropp tog jag det otroligt lugnt, jag är en långsam löpare men brukar iaf hålla mig runt 5.30/6 min fart på milen beroende på dagsform och träningsmängd men denna gången blev det 6.30/7. Men det jag skulle komma till var banan.

    Min far som sprungit lidingö mångamångamånga år i rad hade varnat oss och bara ordet abborrbacken har skrämt mig i åratal MEN den va ju inte så farlig?! När vi var på toppen trodde jag att det sku komma ännu en stigning?! Men den kom aldrig, blev nästan lite besviken :p

    Insåg efter halva loppet, (en fördel med att springa sjukt långsamt är att man hinner njuta mer och fundera på nya utmaningar) att detta är såå mycket skönare och roligare än asfalt! Jag tränar rätt varierat men föredrar pga tidigare knäproblem alltid terräng och tror jag ska börja leta efter fler terränglopp (även fast jag förstår varför trailrunners ratar lidingö för terräng) att sätta på kartan efter tjejklassikern är avklarad :)) Såå aldrig mer tjejmil (där alla anmäler sig fel och man knappt kan springa) och mer terräng och kanske riktig trail för mig i framtiden!

    Tack annars för en inspirerande och bra blogg! :))

    • Svara
      Anna
      6 oktober, 2015 kl 16:03

      Haha, nej jag tycker inte heller Abborrbacken är så farlig. Då tycker jag Karins backe 2 km före mål är värre. Mer terräng och trail låter som en bra plan, det är kul i skogen!

    Kommentera