Aktuellt

Alla löpare som någon gång varit skadad kommer att känna igen sig nu. I den där läskiga känslan när man ska ”provspringa” efter ett uppehåll. Nervositeten, rädslan och paniken över att det onda ska komma tillbaka. Att det ska kännas…

Jag har inte sprungit på 11 dagar och har laddat mentalt hela veckan för provrundan som nu står för dörren. 5 kilometer. Tar mig till ett motionsspår för bästa möjliga underlag. Ångesten pyser ur öronen. Jag är rädd för att riva upp något som börjat läka. Tvingas tillbaka till ruta 1. Vila.

Har valt skor med omsorg. Endast det bästa är gott nog. Trycker på startknappen och börjar springa. Känner efter från steg 1. Letar smärta men hittar ingen. I alla fall inte i den foten. På andra foten klämmer lilltån. Det är en nagel som ser ut som kriget, delad på mitten och öm. Inget farligt ont. Men ett bra ont, just idag. För det sätter allt fokus på fel fot.  Jag njuter av att ha ont i en sketans nagel så länge jag slipper tänka på min hälsena.

Efter halva sträckan känner jag fortfarande inget. Vågar öka farten lite. Vågar njuta.

Kommer fram efter 5 km och fortfarande har hälsenan inte sagt ett knyst. Det är så in i bängen frestande att fortsätta men jag stannar och kvalificerar mig därmed till Nobelpriset i förnuft.

Lämnar passet med en fantastisk känsla i kroppen. Full av hopp! Önskar att ni kunde höra mitt glädjevrål…

Om du vill hänga med mig till alperna för lite trail-äventyr i sommar bör du ta det lugnt med grodhoppen på midsommar.

På midsommardagen går nämligen Cro-runnings resa till Österrikiska alperna och jag kan tänka att bergen kommer kännas lättare med lite pigga ben. Vi springer långa dagsturer i bergen, njuter av fantastisk natur och stannar för övernattning i bergsstugor längs vägen. Förutom den grymt coola löpningen kommer det serveras både yoga, workshops och utflykter. Känner du att du liksom inte kan motstå tycker jag du ska boka dig. Uppger du PIGGELINA som rabattkod får du 500 kr rabatt på bokningsavgiften.

Så. Häng på vettja.

Som bloggare kommer du att förstå mig. Känslan när bloggen ligger nere. När hela världen stannar och man tror att hela jordens befolkning sitter och refreshar i desperation. Stressen över att folk missar ens superviktiga inlägg och kanske får men för livet. Ida har skrivit om det tidigare. Paniken.

Måhända överskattar man sin betydelse på jorden en aning. För helt ärligt är nog ingen speciellt intresserad av att jag plockade snitslar i skogen igår. Men min acaibowl. Den får ni inte missa. Skrev om den precis innan bloggen kraschade och dog. Och jag måste bara försäkra mig om att den inte flög er förbi.

Acaibowl låter förövrigt jättetrendigt. Avokado-och-kokosmjölk-gegga med bär i en skål toppad med banan och nötter funkar lika bra. Fast är lite jobbigare att säga…

Så här (3-4 personer):
1 banan
1 burk kokosmjölk
1 avokado
3 dadlar
blandade bär
3 msk Acai-pulver
Mixa tills helt slätt.
Toppa med kokosflingor, rostade pistagenötter och skivad banan.

Nu är jag lugn igen. Bloggen funkar. Livet går vidare.

Tänkte unna mig en lång sovmorgon men vaknade 04.23. Helt speedad av glädje över all den positiva respons vi fått efter gårdagens lopp.

05.15 orkar jag inte snurra fler rundor i sängen utan sätter mig vid datorn och börjar bokföra hela tjottaballongen. Försöka få ett avslut.

Mellan 09.00 och 12.00 rensar vi skogen från snitslar och får uppleva den lervälling vi serverade våra löpare igår. Kan bara föreställa mig partyt i skogen och hur många som egentligen föll pladask…

Klockan 12 klampar jag in i kommunhuset för att återlämna en nyckel. Jag har lera upp till nedre låren och håret är rufsigt efter en förmiddag under mössa. Fast jag orkar inte bry mig, har siktet inställt på lunch och en eftermiddag i soffan.

Kommer hem och upptäcker 14 regnvåta funktionärsvästar, fyra blöta tält, miljoner påsar vetebullar och tänker att soffan nog får vänta.

Den väntar tålmodigt men det finns ingen tid. Klockan 18 börjar mina dubbla klasser på gymmet och jag är rädd att jag ska somna på cykeln. Så här trött har jag nog aldrig varit sen jag hade småbarn.

Sätter på musiken och kroppen svarar. Starkare än på mycket länge. Det känns inte som det finns något stopp, bara matar på. Älskar känslan.

Så fattar jag ingenting av den maskin som kallas kroppen. Hur kan den kännas så stark när hela jag är så trött. Fast varför fundera när man bara kan tacka och ta emot?

Grym känsla i kroppen alltså. Firar med en Acai bowl och en vadmassage. Måndagslyx!

Avokado, kokosmjölk, dadlar, blåbär och acaipulver, brutalt behandlad av en vitamix. Toppat med kokos, rostade pistagenötter och banan. I’m in kvällsmatsheaven!

I morgon ska jag testa den där soffan…