Bläddra i kategori

Aktuellt

Race report: Odense marathon

Postat 29 september, 2024

Självförtroendet fick en törn efter Helsingborg. Trodde jag hade mer i mig men fick se mig besegrad av värmen. Eller åldern. Tänk om jag aldrig skulle ta mig under 3:30 igen? Men det skulle bara dröja tre veckor…

Vi går vilse mellan stadion och nummerlappsutdelningen. Hittar en ensam toalett som det efter 20 minuters köande blir stopp i. Vattnar Odenses buskar i panik innan vi ställer oss i startfållan till tonerna av The final countdown.

Jag har ingen strategi. Ska jag springa med 3:30-ballongerna eller joina Saras försök på 3:25? Jag gör lite av varje. Springer med Sara i ca 12 km innan vi blir omsprungna av ballongen som springer alldeles för fort! Jag stressas av att ha dem före och hänger på. Sara håller sig till sin plan. Jag kommer få äta upp det här sen! Tänker jag. Men så ska det inte bli!

Ballongmannen är galen. Han skriker så det hörs över hela Odense. Han drar igång publiken och går igång på sin egen pepp så till den milda grad att vi plötsligt springer i 4:30-fart.

Som tur var blir Ballongmannen kissnödig och kliver in i en buske. Farten återgår till normal. Jag har nu varken Sara eller Ballongmän omkring mig, det är dags att sätta min egen plan.

Jag känner mig stark men vet att vad som helst kan hända. Men så här långt bara njuter jag och låter benen bestämma. Börjar drömma om 3:25, som skulle bli pers i modern tid. 3:22 från Stockholm marathon 2011 är preskriberat. Det är tretton år sedan och tretton årsringar skojar man inte bort! 3:22 är bortom all rimlighet, och jag tänker inte ens tanken!

Strax innan varvning får jag sällskap av en dansk kille som gör sin första mara. Våra steg är synkade och rytmen driver upp farten. Vi pratar men förstår inte varandra. Lyckas ändå uppfatta att vi ligger 5 minuter före 3:30-ballongerna. 3:30-ballong som ju faktiskt är det enda danska ord jag kan.

Fortsätter prata obegripligt med varandra ett par kilometer innan jag glider ifrån och går in i min bubbla.

Det finns sträckor som är som gjorda för bubbel-löpning. Långa sköna asfalt-rakor där ljudet av trummande steg försätter mig i galna runners high. Och jag älskar det. Monotonin. Lika mycket som jag älskar sträckorna med party, hög musik, trummor och levande sagofigurer.

Vid 25 km vet jag att det kommer att hålla. Allt klaffar. Steget är lätt och det finns inget som kan stoppa mig. Men jag tar ändå en extra gel för att inte riskera energitorsk och humörsväng!

Det finns oväntat många backar på den bana som ska vara jätteplatt men belöningen är nerför mot mål. Och jag rullar!

När jag kommer in på stadion står klockan på 3:21-nånting och jag känner lukten av pers. Pers-pers that is. Inte bara tant-pers!

Spurtar. I 4:18-fart springer jag mot mål med ett stort fett leende och korsar mållinjen 46 sekunder snabbare än 2011!

Än kan tant.

10 minuter senare skuttar Sara i mål. Med samma härliga känsla i kroppen! Så himla grym! Och därhemma väntar champagnen!

Att persa på min 20:e marathon är galet. Marathon är galet. Jag älskar tamejtusan marathon.

Aktuellt

Vinn grejer!

Postat 24 september, 2024

Mitt instagram har förvandlats till ett enda stort Tombola i veckan. Det är där ni ska hänga om ni vill vinna grejer.

Först ut var samarbetet med Skrylle Challenge och möjligheten att vinna en startplats till loppet den 5 oktober. Distanserna är 13 eller 26 kilometer och underlaget är trail. Eftersom loppet ligger bara 6 dagar efter Odense marathon har jag nöjt mig med 13 kilometer. Där kommer jag få se mig frånsprungen och förnedrad av min egen dotter. Jag kommer skylla på att det är post marathon fast den riktiga anledningen är att jag är sämst på trail.
Anyway. Klicka in här och tävla senast i morgon onsdag, så kanske vi ses på startlinjen!

Om man vill vinna saker utan att riskera att behöva anstränga sig om vinner finns chansen i detta inlägg. Där tävlar jag ut två par rafflande snygga strumpor. Ni vet de där jag inte vågade springa Helsingborg marathon i fast de var så rysligt rosa och färgmatchade. Nu har jag hunnit prova dem! De är supersköna och i Odense kommer mina underben att spraka av färg. Så himla fina. Senast 30/9 behöver du tävla för att ha chansen att vinna ett par.

Så in och tävla med er!

Aktuellt

Lejonbragden 2024

Postat 15 september, 2024

Mycket har hänt sen sist. Jag har åkt karuseller på Gröna Lund och tatuerat en fejk-croissant på underarmen. Jag har sprungit lite och återhållsamt. Och i väntan på normalt löpschema agerat funktionär på 40-årsjubilerande Lejonbragden!

Lejonbragden gick av stapeln för första gången 1984. Jag kan fortfarande känna lukten av ett par sprillans nya Lejonskor, även om jag på den tiden inte sprang i dem utan mest använde dem för att de var våldsamt coola.

I 1984 års startfält återfanns legenden Rune Larsson och Karl-Erik Persson, som nu (några gråa hår senare) valt att ställa sig på startlinjen igen. Rune 68 år och Karl-Erik 80. Bland racerbilar som Matilda Gend och Martin Scharp i 100-kilometersklassen….

Foto: Magnus Johansson

Fredrik och jag har ställt klockan 04:40 för att hinna till nummerlappsutdelningen i tid. När vi anläder kl 06:00 har Karl-Erik redan smugit omkring i området med pannlampa ett tag. Man ska vara i tid när det vankas fint kalas.

Sen droppar de in en efter en. Med dropbags för att klara en hel dag på jobbet. En del har en längre resa framför sig än andra, men alla ser pepp ut. Och Matilda Gend undersöker vad förstapriset är…

Jag älskar att dela ut nummerlappar, det är den bästa funktionärsuppgiften av dem alla. Träffa alla deltagare och få en överblick över startfältet. En kort pratstund och ett lycka till. Så mycket roligare än att fälla upp tält och klämma fingrarna….

Rune Larsson och Karl Erik har egna stolar och ett eget bord att utnyttja vid sina varvningar Är man VIP-gäst så är man. Är lite startstuck över att se Rune. Jag har ätit hans Runekakor och vi har sprungit många mil ihop i Portugal för 8-10 år sedan men han känner såklart inte igen mig. Och jag vågar inte berätta det…

Vi skickar vi väg 100-kilometerslöparna klockan sju och Fredrik får ICKE GODKÄNT i ämnet nerräkning. 10-9-8-7-6-5-4-3-2-KÖR! Vad hände med siffran ett??? Jag ger honom sparken och tar över uppgiften fr o m nästa start.

DUO-klassen delar på 100 kilometer, men väljer upplägg helt själva. Några växlar så den ena springer 10 kilometer och den andra 5. Några andra delar lika, kör en mil var i taget för att sedan gå ner och växla var femte kilometer. Hela tiden med vetskapen om att kompisen kroknar kan man få springa längre och mer än vad som var tänkt från början…

När duo-löparna är ivägskickade har jag någon timmes lucka till nästa nummerlappsutdelning. Då har solen börjat värma, jag har kunnat plocka av den extra dunvästen jag lånat av en deltagare, och börjat upparbeta ett oemotståndligt löpsug. Borde man inte ta ett varv för att se att banan står kvar? En helt oumbärlig funktionärsuppgift som jag hittar på helt själv. 10 kilometer och jag kommer vara tillbaka i tid till nästa insats i sekretariatet.

Det sitter lite folk utspridda längs banan. I solstolar med en kopp kaffe. Redo för en lång dag som hejarklack. De hejar på mig också, så jag tackar och tar emot.

Jag har fått strikta order om att jag inte får pejsa någon och ser till att springa förbi i sån fart att ingen 100-kilometerslöpare ens tänker tanken på att hänga med. Och tillsammans med pilarna och nummerlapparna omkring mig lyckas jag få någon slags loppfeeling på min joggrunda, och springer stundtals mycket fortare än tänkt. Kul ändå.

Karl-Erik springer jag förbi någonstans på vägen och får förklarat för mig att det är okej att gå ibland. Det har han visst sagt till alla andra funktionärer han mött längs vägen också. Det kommer bli en lång dag.

I hundrakilometersklassen har rafflande spänning uppstått. Första dam och herr taktar på jämsides och det visar sig att det är här fighten ska stå. Ner till andraplats i respektive klass är det långt, men hade det inte varit coolt med en kvinnlig totalsegrare? Som dessutom sprang Helsingborg marathon förra veckan? Vi noterar att Matilda växlar snabbare. Hon blåser förbi sin mamma (?) och får en flaska i farten. Martin fikar lite mer. Och sen går han på ett toalettbesök som ger henne ett försprång som hon därefter bara ökar. Tre minuter tog det. Vi var många som klockade…

I duo-klassen finns inget spännande alls. Ledande lag består av Lisa Eneroth och Henrik Daneskog (som båda sprungit Helsingborg marathon förra helgen!). De springer på i ett helt galet tempo, han i 4:10-fart och hon typ 4:20-4:30. Lisa klagar lite över trötta lår och rekommenderar inte kombon med Helsingborg, när jag i ett ögonblick av FOMO utbrister ”Nästa år vill jag också springa DUO”…

Att växla tar sekunder, och informationsutbytet mellan lagmedlemmarna är begränsat. Lisa saknar information om hur Henrik mår, hur fort han springer och läget i allmänhet. Jag tar på mig rollen som DUO-tolk och rapporterar läget mellan de två. Ser oron i Henriks ögon när jag under ett varv får rapportera att Lisa känner sig sliten och lite illamående. Paniken över att behöva ta ett extra varv. Springa MER än 5 mil veckan efter Helsingborg! Till nästa varv är läget under kontroll och när jag får förmedla att hon är på banan igen ser jag lyckan man bara finner hos den som den slipper bonusvarv.

Ingen pratar i växlingarna men tvåorna pussas. Jag är för sen med kameran och ber om en favorit i repris nästa varv. Därefter ser Tobias och Malin chansen att få pussas varje varv. Jag tror nog de hade kunnat kapa ett par sekunder där… Men skitsamma, de hade två timmar upp till segrarna och kunde gott pussats lite till!

Vi skickar iväg 50-kilometerslöparna och under lunchen därefter överhör jag ett samtal mellan en pigg Rune och en till synes lite tröttare Karl-Erik. Rune säger: ”När jag är i mål, GÅR jag med dig tills du är i mål”. Det är så fint sagt att jag dör. Samtidigt som jag inser att det kommer bli ett låååångt nattskift, eftersom varje 5-kilometersloop tar ungefär en timme.

Vid 13:30 är vi tvungna att lämna. Vi ska hem och baka efterrätt. Sedan gå på 25-årsfest, bara ett stenkast från tävlingsplatsen. Det finns en chans att komma tillbaka och de senare målgångarna.

Medan vi roddar chokladmousse går Matilda i mål på den fantastiska tiden 8:20, nästan en halvtimme före Martin i herrklassen. Någonstans mitt huvudrätten klockar Rune in på 13:37, en helt galet fin prestation. Karl-Erik bryter efter fem mil och Rune slipper promenaden genom natten, men ändå alltså. 80 år och fem mil. Hur är det ens möjligt?

Lejonbragden alltså. Hoppas den inte ligger helgen efter Helsingborg nästa år. Det här loppet vill jag springa!

Aktuellt Race reports

Race report: Vånga Mountain Xtreme 8 km

Postat 8 september, 2024

Det är inte ofta jag skriver två race reports på samma helg, speciellt inte när den första handlar om ett marathon. Men det ska finnas en första gång för allt!

I april när jag anmäler mig låter det som en lagom galen idé. Att på marathontrötta ben bestiga Vångas beryktade slalombacke och ta mig runt på en kuperad och teknisk trailbana. Hur farligt kan det vara? Man kan ju krypa…

Om inte annat blir det förmodligen ett kul inlägg på bloggen. Om hur benen strejkar i backen, knäna checkar ut vid kilometer två och Fredrik sedan får bära mig hem. Men det blir inget rafflande inlägg om hur hemsk upplevelsen var. För det var den inte…

Loppet heter Vånga Mountain Xtreme och ligger i Vånga, i nordöstra Skåne. Det är en pärla till lopp, helt uppenbarligen okänt i den del av Skåne där jag bor.

I vanliga fall när jag kommer till en tävlingsplats känner jag igen hur många som helst. Jag minglar runt och snicksnackar med alla och glömmer nästan bort att knyta skorna. I Vånga känner jag igen två stycken.

Det känns som jag kommit till ett annat land. Där ingen ens känner till att det varit ett marathon i Helsingborg igår. I alla fall är det ingen som impas av min marathontröja som jag tagit på mig för att liksom ha en ursäkt till att jag kryper fram…

Anyway. Jag ser det som mitt mission att sprida informationen om det här loppet hela vägen till västkusten av Skåne. För det är grymt fint. Med en bana omöjlig att inte tycka om. Även för den som vanligen äter asfalt till frukost och inte har en höjdskillnad högre än tröskeln ut genom dörren.

Jag vägrar att värma upp. Utomhustemperaturen är varm så det räcker och jag vill inte springa en meter mer än nödvändigt på de ben som senast det begav sig kändes som betongklumpar. Alltså i går eftermiddag.

Planen är att gå i alla backar och slöjogga resten. Det borde funka. Därför är jag inte ens orolig när jag inte lyckas hinna fram i toalettkön. Det är bara ett helt vanligt söndagspass jag ska ut på. Ovanligt kort dessutom.

Starten går och det är dags att testa benen. Känns som vanligt typ. Så vanligt det kan kännas i en slalombacke. Efter första knycken i backen börjar nästan hela startfältet gå. Två tappra längs fram trummar upp på lätta ben men vi vanliga dödliga promenerar. Allt enligt plan.

När vi når toppen och det är dags att börja springa är kroppen uppvärmd och redo. Jag joggar förvisso men det känns jättelätt. Inget gör ont, inget går tungt.

Banan är lika fin som jag minns den. Kuperad, och med de mysigaste slingrande stigarna. Är man inte yr av vätskebrist så finns det risk att man blir yr av bansträckningen.

Nu när jag tar det lite lugnare upplever jag inte banan lite galet teknisk som förra året. Tvärtom rullar jag på hyfsat i de flesta nerförsbackar. Hyfsat för att vara jag vill säga. Blir fortfarande omsprungen av orienterare och allehanda trailgurus, som jag sedan springer om igen när det blir grusväg eller uppför. Så håller vi på. Turas om att springa om varandra. Tills sista platta biten in mot mål, då jag får feeling. Jag känner mig stark som ett troll. Allt annat än känslan på gårdagens målraka. Det finns så mycket kräm i benen. Och jag fattar ingenting….