Aktuellt

Stora tjejen har tillbringat 9,5 månader i USA och nu snackar vi veckor innan vi äntligen får se henne igen. Tiden har gått sakta och fort på samma gång. Jag kan fortfarande få klump i magen när jag läser inlägget jag skrev två dagar innan avresa. Och det som kom därefter.

Anyway. Tiden har gått och om 25 dagar är familjen hel. Men förändring är på ingång. Dottern har bestämt sig för att bli vegan. Jag vet inte om det är ett fast förankrat beslut eller en panikåtgärd efter 10 månaders amerikansk skräpmat.

Jag vet att många hade fått ångest light av att behöva tänka i nya banor men jag tänker att det inte blir så stor skillnad. Jag älskar vegetarisk mat och vi äter mycket så redan nu. Så det blir mest att tänka om vad gäller mjölken, osten och äggen… (ja mjölken blir ju plättlätt, havremjölk är ju det bästa som finns. Hur hon ska överleva utan Västerbottensost är en annan historia…)

Frysen är full med veggobiffar att ersätta köttet/kycklingen/fisken med de dagar vi andra har sånt på schemat.

Det kommer funka.

Om hon inte glömt bort det när hon väl kommer hem sen. Och får se vår smörspäckade chokladfondant…. Den som lever får se.

Äter du mycket veganskt/vegetariskt?

Vissa träningspass gör man för att man måste. För att man följer ett schema eller för att man behöver träna upp sig för något särskilt. Ibland tränar för att man råkar vara instruktör och det står i schemat att man ska. 

Vem kan motstå raps?

Andra pass gör man fast man inte hade tänkt det. När man borde bokföra men vädret utanför kallar. När längtan liksom blir för stark och det är omöjligt att motstå. Idag blev det så.

En timme till lunch. Ett berg av kvitton på skrivbordet. En sol där ute och en sommarvärme som från och med i morgon kommer vara ett minne blott. Och kvittona går ju ingenstans…

Hoppar i mina kläder och ger mig ut. Känner värmen mot kinderna och njuter av detdär ljusgröna som bara finns just nu. Och den illgula rapsen. Det GÅR inte att tröttna på den. När jag ska svänga av hemåt blir jag sugen på att se havet. Tar andra hållet och rullar ut mot Habo Ljung. Ser glittrande blått vatten, en öde sandstrand och en Öresundsbro i fjärran. Det här är inte träning det här är livskvalitet.

Trampar hemåt och avslutar med en fredagscroissant. Inte dumt alls.

Croissant från tidigare tillfälle. Vi har inte så mycket havsutsikt i Kävlinge…

Jag förstår inte varför jag inte kan vänta på tåget i 3 minuter utan att kolla Facebook och Instagram. Att jag liksom blir uttråkad av mina egna tankar innan jag ens hunnit tänka dem. När jag springer 34 km har jag inga problem att hålla mig sysselsatt med mina egna funderingar. Då trivs jag alldeles utmärkt med mig själv och saknar inte Facebook en enda sekund. Kunde inte bry mig mindre om vad folk åt till frukost…

Ibland försöker jag komma på vad jag egentligen tänker på när jag springer. Har försökt rekonstruera min hjärnverksamhet från loppet i söndags och här kommer det. Inblicken i min hjärna…

Start: Härligt att springa i konfetti. Värsta coola. Jag får allt lite gåshud. Vilken feeling. Njut Anna, du är igång nu.

Kilometer 1: De här 25 km-farthållarna ska hålla 5:06-fart. Är inte det lite såsigt? Du kan mer. Det finns säkert någon annan kul filur att hänga på längre fram. Go Anna. 

Kilometer 2: Tänk om jag får ont i vaderna nu när jag valde bort kompressionsstrumporna  två minuter innan start. Hade det varit bättre att svettas ihjäl om vaderna ändå? 

Kilometer 3: What? En 30 km-farthållare? Jag hänger på!

Kilometer 4: Snygga shorts på farthållarna! Undrar om det är Puma? Måste nog sticka nu så jag hinner före till vätskan. Får vänta in dem där. MÅSTE dricka!

Kilometer 5: Får vi en hel vattenflaska?? Vilket slöseri….

Kilometer 6: Snart startar bilen. Catch me if you can liksom…

Kilometer 7 : Nu borde det vara en fjärdedel…

Kilometer 8: Coola folk som kör rullstol. Undrar hur jobbigt det är i armarna egentligen!? Snygga armar får dom i alla fall...

Kilometer 9: Fasen! Jag lämnade en av mina tre gels i fickan på överdragsjackan! Två kvar. Hur ransonera?

Kilometer 10: Zippar på första gelen. Max halva. Andra halvan får jag på 15….

Kilometer 11: Den här banan är ju mycket coolare än Zadar. Vi är i en park liksom. Söndagsflanörer som hejar. Grymt det här. 

Kilometer 12: Jag ska aldrig springa utan farthållare mer. De är ju värsta peppen. Och som de skriker och lever om i Italien. Skäller ut tanter som försöker passera framför. Bra ös här i klungan. Våga inte släppa!

Kilometer 13: många tjejer runt omkring mig. Det brukar det aldrig vara. Kommer aldrig placera mig lika högt som förra året. Fast de kroknar säkert… det gör aldrig jag (självförtroendet på topp 13 km in i loppet! Kunde inte ens tänka tanken att jag skulle tappa ork…)

Kilometer 14: borde vara halvvägs nu. Om jag skulle springa 28 vill säga. Men nu åker jag ju räkmacka med 30-ballongerna…

Kilometer 15: Jag är nog en maskin…

Kilometer 16-20: Jäkla tår. Mortons elände. Det bränner lite. Kommer aldrig att stoppa mig men det kommer göra steg i sidled lite mindre nice.

Kilometer 20: Hoppsan! Domen. Il Douomo! Jag är kvar MITT i stan. Vilket drag. Vilken mäktig känsla. Och vilken publik!

Kilometer 21-27: Hatar gatstenar, kullerstenar och spårvagnsräls. Vad är det för fel på asfalt? Morton goes bananas i mina tår. 

Kilometer 28: Här ska bilen vara på två timmar och 18 minuter. Det var då jag åkte dit förra året. Klockan visar två timmar och 13 minuter. Jag har fem minuter tillgodo. GO!

Kilometer 29-30: nu snackar vi långpass på riktigt. Undrar var jag är. Och hur jag ska ta mig härifrån? Kaffebaren låg ju vid kilometer 25. Borde jag ha stannat där???

Kilometer 31: En tjej! Henne testar jag att brassa om…

Kilometer 32: Lönlöst. Hon var stark. Skit i henne. Njut av resan. Du har ändå inget pannben…

Kilometer 33: var är den där eländiga bilen? Och varför håller tjejen handen på en manlig cyklist? Hon tappar ju fart. Kanske skulle testa igen. Hon är en tjurskalle. Hon tänker inte ge sig. Jag OOOORRRKAR inte. Är det en bil jag hör? JAAA! Bilen är här. Äntligen får jag stanna…. 

MÅL: Var är jag? Hur sjutton ska jag ta mig här ifrån? Och hur torrt är det inte med skorpor i målgång. Sandpapper i hela munnen liksom. Hur tänkte de nu? Var är cappuccinon?

Mycket tänkt. Och samtidigt missade jag alla poolhängsbilder från Sverige på Facebook. Fast det kunde ju kvitta.