Jag står inför en utmaning. Det är inget marathon eller något galet lopp med start mitt i natten. Det är något mycket värre och mycket mer utdraget.
Min stora tjej åker till USA i övermorgon. I tio månader ska jag överleva utan hennes närvaro. Utan hennes träningssällskap och hennes stökiga rum. Utan hennes goda kakor och hennes dåliga brittiska humor.
Hon bestämde sig när hon var tio och har aldrig vacklat. Hon skulle till USA efter nian. Hon har jobbat och sparat ihop stora delar av resan själv. Det finns liksom ingen återvändo. Klockan 05.00 på fredag är vi en person kort.
Så frågan är vem jag nu ska diskutera mellanmål och styrkeövningar med här hemma? Vem ska göra min cappuccino när förste-baristan är bortrest? Vem har tålamod att fika med mig i timmar? Och vem åker med mig till Stockholm när resten av familjen envisas med att åka skidor?
Jag vet hur man hanterar ett marathon men det här vetetusan. Jag har hört att det är bra att springa. Så ser ni någon på byn som springer runt runt i tio månader utan att sluta så är det bara jag…
Hashtag jobbigt.
9 Kommentarer
Joanna
29 juli, 2015 kl 09:41Ja fy tusan va jobbigt!!!!
Sonen min är 16 år och jag kan läääääängta efter att han ska åka till sin pappa men när han väl har åkt så tar det typ 1 timme sen vill jag att han ska komma hem.?
Det här med separation är tufft men det ska ju ske någon gång att ens juveler ska flytta hemifrån.
Skickar över en stor kram!
PS, sen hoppas jag självklart att dottern din får det superbra! Ds.
Anna
30 juli, 2015 kl 13:35Man får se det som ett genrep inför när de flyttar på riktigt sen… Lika bra att vänja sig, fast man helst vill behålla dem förevigt :)
Lotta
29 juli, 2015 kl 11:48Hoppas hon får det toppen, men FY TUSAN vad jobbigt som mamma. 10 månader är LÄNGE, du får kuta på ordentligt då.. ;)
Anna
30 juli, 2015 kl 13:36Man får vara glad om det är just löpning som hjälper. För det är ju i alla fall kul och något man mår bra av! Det är värre om det råkar vara chipspåsen :)
Yvonne Jonsson
29 juli, 2015 kl 23:40Åh. Jag förstår att du kommer längta. Och springa. Men samtidigt är jag så väldigt imponerad av din dotter. Vilken målmedvetenhet och stark självkänsla hon tar med sig ut i livet. Många lycka till-önskningar till er båda.
Anna
30 juli, 2015 kl 13:37Stolt över hennes beslutsamhet, vilja och mod. Jag hade varit nöjd om jag haft åtminstone hälften av den mängd hon besitter!
Mikael
30 juli, 2015 kl 07:45Se det som en ursäkt för att åka och springa lite mer i all tuff natur i USA. Om hon nu inte ska till någon utpräglad storstadsregion
Anna
30 juli, 2015 kl 13:38Problemet är att man helst inte ska hälsa på. Det blir tydligen så jobbigt med hemlängtan då. Men jag kan ju springa runt utan att berätta att jag är där… eller ehhhh….
Nina
30 juli, 2015 kl 19:34Tufft! Tufft av henne att så beslutsamt sett till att hennes dröm blir av och tufft för er hemma. Men du, det kommer mojna och du kommer överleva ❤️
Kram och kraft!