Aktuellt

Jag tänker att december är en månad då löpningen liksom går på sparlåga. Inga lopp, inga äventyrslöpningar, inga fikalöpningar. Det var innan jag tittade i min kalender över saker jag vill göra.

I december vill jag:

8:e – Tomtar finns även i Danmark. Stora julelöbet måste ju bara testas. 47 km mellan Helsingör och Köpenhamn. Undrar om danska tomtar äter wienerbröd med chokoläääde på vägen?

11:e – Luciaspringa med glögg och pepparkakor. Jag gillar egentligen varken glögg eller pepparkakor men det hör liksom till. Men man kanske kan ta med sig lite varm havremjölk och croissanter och äta i smyg….

15:e – Springa för musikhjälpen. Det lutar åt två timmar mellan klockan 05-07. Om någon undrar över den illa valda tiden så är det för att hinna dricka cappuccino innan spinningen börjar klockan 09.30. Inga frågor på den please.

16:e – Tomtelöpning i Malmö. Det har ju blivit en tradition. Och jag måste ju använda tomtedräkten jag köpte så den blir värd sina pengar. Så här kul hade jag förra året. Och det vill jag ha igen.

24:e – Julafton. Riktiga löpare ni vet… Klart jag springer på julafton. Var och hur vet inte ens tomten.

31:a – Nyårsafton. Springa ut det gamla med stil. Frågan är om det ska göras i Danmark för att få lite distans, i Malmö för att slippa distans i bilen och i benen, eller rent av i Kävlinge.

Anyway. Har man löparsug går man inte lottlös i december. Så får man återhämta sig nästa år….

Jag känner mig som en Teletubbie med Fredriks orienteringspannlampa på huvudet. Den står rätt upp som värsta antennen, men kan fasen lysa upp en mindre planet. Därför blir det aldrig riktigt mörkt där ute i skogen men jag är ändå glad för sällskap.

Hade jag sprungit själv hade varje sten varit en björn, varje prasslande löv ett vildsvin. Den lilla skogen, som ingen ens vet att den finns, hade varit full av yxmördare och rånare. Jag hade varit livrädd, sprungit med maxpuls och längtat hem. Och det vill jag inte. Därför lurar jag med mig världens mest lättlurade kompis på en tur i mörkret. Sen snackar vi oavbrutet i 13 km, jag märker faktiskt inte ens att jag springer. Än mindre ser jag alla vildsvin som lurar i buskarna och björnarna som skrattar åt oss. Det är bara när jag tar kisspaus och släcker lampan (det får ju vara någon hejd på hur kul vildsvinen ska ha en kväll som denna!) som jag känner mig lite liten och ensam i den stora svarta rymden.

Kompislöpning får bli da shit i vinter, om jag inte ska behöva springa varvbana runt mitt eget hus. Hoppas jag har några som vill hänga med!

Knappt har jag fyllt fyrtiofem innan jag börjar planera för femtio. Så går det när man får bästa inspon bland kommentarerna till sina egna blogginlägg…

Lisas kompis kammade hem en six star-medalj i New York igår, och den första reaktionen var såklart ”kul för henne”. Den andra var: ”det måste jag också göra”.

Six star-medaljen kräver 6 marathon och det är New York, Boston, Chicago, London, Berlin och Tokyo. Stora lopp som jag bara hört gott om, och som inte känns som någon större uppoffring att behöva genomlida… Har ännu inte lyckats lura ut om man måste genomföra alla under samma år för att man ska få medaljen, men strunt samma, jag tänker mer på själva löpningen. Därför kan man ju unna sig att sprida ut det lite. För att få njuta av lite piggare ben när man väl är där.

Förslag till Fredrik blir därför: ett om året från det år vi fyller femtio. Avslutar med New York veckan efter min 55-årsdag och ett födelsedagskalas som heter duga!

Svar från Fredrik: det kör vi på!

Så var det bestämt…

Det är marathon i New York idag. Och där är tyvärr inte jag…

New York marathon är det coolaste coola och jag är övertygad om att jag kommer att göra det igen. Frågan är bara vilket år jag ska lätta plånboken. Det är inte precis ett gratis-äventyr. Anyway. Jag har gjort två försök att springa loppet, varav det bara gick vägen det ena. Så här:

2012.
Vi ska springa New York marathon men jag är kraftigt motarbetad. Det börjar med en lunginflammation som varar i fem veckor. Jag utreds för mykoplasma och förstorat hjärta men det är en helt vanlig virusinfektion som inte går att göra något åt. Bara vila ut.

När jag vilat mig i form och bestämmer mig för att inte avboka resan upptäcker jag att mitt pass gått ut. Får köpa ett tillfälligt fancy rosa pass för dyra pengar, bara för att komma till New York och mötas av nyheten att loppet är inställt.

2014.
Nytt försök som går bättre. Jag håller mig frisk, har ett giltigt pass OCH får starta. Det här är mina minnen från mitt häftigaste lopp so far:

1. Vi fryser ihjäl i starten. Fyra timmar utomhus i två grader är nästan outhärdligt trots att jag har hela släktens gamla avdankade paltor på mig. Jag ser ut som en luffare men smälter in fint bland alla andra löpare i fula kläder.
2. Det är jobbigt att visa nummerlappen 500 gånger innan start. Knäppa upp jackan är inte det man helst gör när man håller på frysa ihjäl..
3. Vi håller på missa starten för att vi står och hänger i en bajamajakö lite förlänge. De hotar om senare start om vi inte rappar oss.
4. Mina fötter tinar inte förrän efter ett par kilometer. Det är en galen känsla att springa på fötter och inte känna om de är i marken eller ovanför.
5. Amerikaner är sjuhelsikes bra på heja. Personligt med namn och allt.
6. Svensk-klacken var den tystaste på hela banan…
7. Skyltarna var grymt roliga längs banan. Som om Skyltmannen tagit med sig hela sin bekantskapskrets och ställt ut överallt. ”Så mycket arbete för en banan”, ”Skynda dig, Kenyanerna dricker upp din öl”…
8. Jag ville inte att det skulle ta slut.
9. Känslan av att vara en rockstar… i 42 kilometer!
10. Den fleecade goa ”morgonrocken”, att ta på efteråt! Så underbar.

Idag är jag avis på alla som springer. Om 15 minuter börjar teve-sändningen och jag ska bulla upp med fleecefilt och en extra god cappuccino. Sånt som man är grymt värd när man substitut-sprungit en runda i ett ganska grått och höstigt Ängelholm. Utan publik, utan skyltar, och utan en tillstymmelse till morgonrock efteråt…