Mörkt

Jag känner mig som en Teletubbie med Fredriks orienteringspannlampa på huvudet. Den står rätt upp som värsta antennen, men kan fasen lysa upp en mindre planet. Därför blir det aldrig riktigt mörkt där ute i skogen men jag är ändå glad för sällskap.

Hade jag sprungit själv hade varje sten varit en björn, varje prasslande löv ett vildsvin. Den lilla skogen, som ingen ens vet att den finns, hade varit full av yxmördare och rånare. Jag hade varit livrädd, sprungit med maxpuls och längtat hem. Och det vill jag inte. Därför lurar jag med mig världens mest lättlurade kompis på en tur i mörkret. Sen snackar vi oavbrutet i 13 km, jag märker faktiskt inte ens att jag springer. Än mindre ser jag alla vildsvin som lurar i buskarna och björnarna som skrattar åt oss. Det är bara när jag tar kisspaus och släcker lampan (det får ju vara någon hejd på hur kul vildsvinen ska ha en kväll som denna!) som jag känner mig lite liten och ensam i den stora svarta rymden.

Kompislöpning får bli da shit i vinter, om jag inte ska behöva springa varvbana runt mitt eget hus. Hoppas jag har några som vill hänga med!