New York marathon

Det är marathon i New York idag. Och där är tyvärr inte jag…

New York marathon är det coolaste coola och jag är övertygad om att jag kommer att göra det igen. Frågan är bara vilket år jag ska lätta plånboken. Det är inte precis ett gratis-äventyr. Anyway. Jag har gjort två försök att springa loppet, varav det bara gick vägen det ena. Så här:

2012.
Vi ska springa New York marathon men jag är kraftigt motarbetad. Det börjar med en lunginflammation som varar i fem veckor. Jag utreds för mykoplasma och förstorat hjärta men det är en helt vanlig virusinfektion som inte går att göra något åt. Bara vila ut.

När jag vilat mig i form och bestämmer mig för att inte avboka resan upptäcker jag att mitt pass gått ut. Får köpa ett tillfälligt fancy rosa pass för dyra pengar, bara för att komma till New York och mötas av nyheten att loppet är inställt.

2014.
Nytt försök som går bättre. Jag håller mig frisk, har ett giltigt pass OCH får starta. Det här är mina minnen från mitt häftigaste lopp so far:

  1. Vi fryser ihjäl i starten. Fyra timmar utomhus i två grader är nästan outhärdligt trots att jag har hela släktens gamla avdankade paltor på mig. Jag ser ut som en luffare men smälter in fint bland alla andra löpare i fula kläder.
  2. Det är jobbigt att visa nummerlappen 500 gånger innan start. Knäppa upp jackan är inte det man helst gör när man håller på frysa ihjäl..
  3. Vi håller på missa starten för att vi står och hänger i en bajamajakö lite förlänge. De hotar om senare start om vi inte rappar oss.
  4. Mina fötter tinar inte förrän efter ett par kilometer. Det är en galen känsla att springa på fötter och inte känna om de är i marken eller ovanför.
  5. Amerikaner är sjuhelsikes bra på heja. Personligt med namn och allt.
  6. Svensk-klacken var den tystaste på hela banan…
  7. Skyltarna var grymt roliga längs banan. Som om Skyltmannen tagit med sig hela sin bekantskapskrets och ställt ut överallt. ”Så mycket arbete för en banan”, ”Skynda dig, Kenyanerna dricker upp din öl”…
  8. Jag ville inte att det skulle ta slut.
  9. Känslan av att vara en rockstar… i 42 kilometer!
  10. Den fleecade goa ”morgonrocken”, att ta på efteråt! Så underbar.

Idag är jag avis på alla som springer. Om 15 minuter börjar teve-sändningen och jag ska bulla upp med fleecefilt och en extra god cappuccino. Sånt som man är grymt värd när man substitut-sprungit en runda i ett ganska grått och höstigt Ängelholm. Utan publik, utan skyltar, och utan en tillstymmelse till morgonrock efteråt…

 

4 Kommentarer

  • Svara
    Annelie
    4 november, 2018 kl 16:49

    Men i ett vackert höstlandskap!
    Insåg just att jag läser din blogg ofta även om jag inte tränar. Alls.

    • Svara
      Anna
      5 november, 2018 kl 07:04

      Haha, du får läsa hur mycket du vill! Med risk för att du tycker att jag är helt störd 🤣

  • Svara
    Lisa
    4 november, 2018 kl 21:52

    Ja, att första söndagen i november skulle komma att bli en sån nostalgidag. Men vilket lopp liksom…nån gång ska jag springa det igen. Jag har en vän som får sin six star-medalj i NY idag! Tänk att få den just där. Såååå colt

    • Svara
      Anna
      5 november, 2018 kl 07:11

      Såååå coolt! Och plötsligt fick du mig på roliga tankar! 😀🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🏃‍♀️🌟

    Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.