Aktuellt

Dags för årets mest speedade inlägg. Skrivet när man precis sprungit genom en hel stad, iklädd en alldeles för stor Tomte-outfit, sjungit julsånger i fel tonart, dansat ringdans och chockerat förbipasserande. Inte lätt att vara i sans och balans då ju. Men ändå. Jag ska försöka att inte flippa för mycket.

Jag delar buss med 20 tomtar och ett gäng killar av utländskt ursprung. Jag undrar vad de tänker. För när bussen närmar sig vår samlingsplats passerar vi tomtar på cykel. De måste ju undra. Tomtar åker väl släde??? Där jag hoppar av har 200 tomtar samlats, och att känna igen folk bakom skägget är närmast omöjligt. Jag får sänka blicken och kolla in strumporna. För har folk Stävie Trail-strumpor är det med stor sannolikhet någon jag känner…

Banan är densamma som varje år med undantaget att den just idag har förvandlats till en isbana. Vi åker skridskor längs Ribban och man får var glad så länge man håller sig upprätt. Som varje år är halva nöjet att studera folks reaktioner. Det är ändå en MASSIV klunga, med sjukt många tomtar som stormar fram genom staden.  Jag noterar fem olika typer av människor:

De som blir glada med hela ansiktet. Som ropar god jul, eller vill high fajva.

De som filmar. Som inte riktigt vågar säga något, men att de filmar tyder ju på att de trots allt tycker det är lite roligt.

De som fnissar generat. Som faktiskt tycker det är väldigt kul men skäms lite för att visa det.

De som låtsas som det regnar. Som ser helt oberörda ut. Som att det är värsta vardagsmaten med 200 tomtar i en rulltrappa.

De som blir sura. För att vi tar upp lite för mycket trottoar eller minskar framkomligheten i rulltrappan. De som blir sura för att vi är glada.

Det sista två sista kategorierna är kanske det som kallas ”typiskt svenskt” beteende, och utgör en hel del av alla vi möter. Supertråkigt om du frågar mig. Men jag väljer att inte slösa någon energi på dem. Desto roligare att vinka till den glada polisen, high fajva med det förvånade barnet, se glädjen hos de som gläds, och att hoppa groda bakom de två förvirrade tonåringar som råkade hamna mitt i tåget…

Tomtelöpningen 2018. Precis lika bra som alla år. Tur att det bara är ett år till nästa gång!

(Och här kan ni läsa mer…)

Klockan är ställd på 03:50 men jag vaknar redan 03.49. Min inbyggda väckarklocka fortsätter att förvåna mig. Hoppar i den exemplariskt förberedda högen av löparkläder, äter lite för-frukost och hoppar in i Andreas bil mot Lund. Strax efter 05:00 är vi redo. Med en löparväst modell superextralarge och med Espresso house som målbild. Våra två timmar synkar nämligen perfekt med deras Musikhjälpsanpassade öppettider. Enligt uppgifter på dörren…

Varvet vi ska springa mäter 400 meter. Gatsten. Vid femsnåret är det inga strosande Lundaflanörer vi behöver ta hänsyn till, och inte heller några livsfarliga gröna lokalbussar. Bra tänkt. Förstår inte varför inte alla valde fem-skiftet. De personer vi möter är på väg hem från festen och frågan är vem som är piggast. Några glada personer på torget hejar och highfajvar när vi kommer. Undrar hur många varv vi sprungit, men jag har tappat räkningen för länge sen.

Strax innan klockan 6 börjar löparna ansluta som ska starta sitt pass då. Fattar inte att det redan gått en timme. Vi har ju bara sprungit och snackat lite. Det är kul med lite fler personer på banan och vi chockar de nytillkomna med att byta varv. Alltså ni fattar, ANDRA hållet. Förvirringen är stor och vi kommer överens efter ett par varv att det förra varvet var bättre och byter tillbaka. Ordningen återställd.

Vid halvsju-tiden börjar jag spana in på Espresso House. Borde inte personalen börja komma nu? Sätta på kaffemaskinen liksom? Inte ett tecken på liv där inne.

Ett par varv senare dubbelkollar vi skylten på dörren som tydligt klargör att det ska vara öppet från klockan sju. Det ska nog lösa sig. Så länge roar vi oss med att göra en kupp och springa in framför buren och flasha våra snygga västar med texten Lonesome Runners på ryggen. Vi får lite pepp från Farah och springer vidare.

Vid kvart i sju tänds lamporna på Espresso House och vi börjar känna oss lugna. Ett par varv till och sen kommer den finnas där, belöningscappuccinon.

Det gör den inte.

När klockan slår 07.00 har vi ett varv kvar till 20 kilometer. Och för att det ska bli en enklare matematik för våra kilometersponsorer tar vi det varvet också. Avslutar med photoshoot utanför buren och ser oss själva på storbild i direktsändning. Det är inte varje dag man börjar med 15 seconds of fame.

Utanför kaffebaren står vi och skakar tänder. Skakar dörrhandtag. Personalen ignorerar oss fullständigt fastän klockan är tio minuter efter öppning. De ägnar oss inte en blick.  När vi nästan frusit bort bankar vi på rutan och en yrvaken kille öppnar och säger att de öppnar åtta. Fast det står sju på dörren. Logiskt.

Men jag är inte den som ger upp. Nytt försök på annat ställe och sent omsider får vi belöningscappun. Då börjar tiden rinna ut. Jag har ju ett spinningpass att hinna hem till.

Klunkar i kaffet och skyndar hem. Inser att jag behöver prioritera: gröt eller dusch. Ett av de lättare besluten faktiskt…

Överlever spinningpasset också och nu sitter jag här. Lagom trött och hungrig, men med en härlig känsla i magen. Idag sprang jag in 20*120 kronor till Lonesome Runners insamling till musikhjälpen!

Tack alla ni som har sponsrat mig. Pengarna sätter in pengarna här!

Over and out. Nu soffan.

Fredag och helg på ingång. En helg som ska tillbringas i tomteluva.

I morgon lördag åker den på redan klockan 05.00. När du sover som godast startar min jakt på kilometrar och därmed pengar. Som jag skrivit om tidigare samlar jag pengar till Musikhjälpen, och jag är nu uppe i 100 kronor per kilometer. På de två timmarna jag ska springa hoppas jag kunna samla in 2000 kronor. Tycker ni det låter lite så är ni välkomna att fylla på i insamlingen. Skriv i så fall i kommentarerna nedan hur mycket ni tycker det är värt  att jag masar mig upp innan tuppen och springer runt ett öde torg i två timmar… Välj belopp per kilometer.

Tomteluvan hinner nätt och jämnt torka innan det är dags att svettas ner den igen. På söndag springer jag den årliga Tomtelöpningen med Malmö löparförening. Så att ni strax därefter kommer få ett sånt där hyperspeedat inlägg om hur fantastiskt roligt det är att springa runt en julgran på ett köpcenter och skråla julsånger till andfåddheten sätter stopp.

Min tomteluva kommer göra närmare 40 kilometer i helgen och jag är inte säker på att självaste Tomten vill ha tillbaka den sen. Den kan lukta lite illa. Så med risk för att julafton får tillbringas med en jultomte i keps går jag in i den här helgen med höga förväntningar. Det kommer bli HUR. KUL. SOM. HELST.

Vad ska du hitta på?

En av de konstigaste frågorna som finns är ”springer du på vintern också?”

Lite som ”äter du på vintern också?” Eller ”sover du på sommaren med?” Fast jag vet att det finns många solskenslöpare. Precis som jag är en solskenscyklist av rang. Men till skillnad från cykling tycker jag att löpning går alldeles ypperligt att göra på vintern. En inbiten cyklist säger såklart samma sak om cykling men för mig tappar sporten all tjusning när det tar längre tid att klä på sig än att cykla!

Anyway. Det var frostigt ute idag. Kallt, eller för att använda ett modernare ord: krispigt. Ni vet den där bitande känslan i kinderna, och den knallröda färgen på samma kinder när man ser sig i spegeln efteråt. Så underbart! Tänker att det är synd om solskenslöparna som missar festen. Tänker att de hade gillat det om de bara hade provat. Vem kan inte gilla det liksom? Vem kan inte gilla den varma cappuccinon efteråt. Och filten.

Så. Vad jag vill ha sagt? Ut med dig bara.

Sen kan du strunta i att gå till tandläkaren direkt efteråt. Själv sitter jag bedövad upp till hårfästet och undrar när jag ska få äta igen. Blir det inte fler uppdateringar på den här bloggen vet ni att jag har svultit ihjäl.  För en fånig spricka i en fånig tand.