Aktuellt

Dagen bjöd på kyrkplock med löparklubben. Fyra kyrkor ska plockas på en sträcka som mäter 40 km. Vi har följebil och därmed en möjlighet att hoppa på och av längs vägen. Göra precis så många kilometer kroppen är sugen på. Jag tänker att 18 kilometer med avslutande lunch är lagom efter förkylning. Sen får jag feeling….

Vi startar i Bromölla och ska ta oss runt Ivösjön till Ivön. Skåne visar sig från sin finaste sida, allt är grönt och himlen är blåaste blå. Av rapsfält ser vi inga men i ett större jordgubbsfält uppenbarar sig den rödaste jordgubben of all times. Efter visst grupptryck tar jag mod till mig och pallar en. Tänker att det finns värre brott och skulle jag få polisen efter mig har jag ju löparskorna på…

Den första kyrkan är tre kilometer bort och efter ytterligare tolv är det dags för nummer två. Varje kyrka är ett tillfälle att pausa lite. För photoshoot, vattenpåfyllning och toalettbesök. Idag är det sällskapslöpning helt utan fokus på fart. Vi snackar bort kilometerna i skönt tempo, stannar när vi behöver, pratar med kor och drömmer om badet i målgång.

Vid 18 km ska vi ha lunchstopp men mat ska uppenbara sig tidigare än så. Plötsligt springer vi förbi ett gäng som undrar om vi vill ha korv. Utbudet består av det läskigaste läskiga – Bullens pilsnerkorv- så jag tackar nej.  Men någon annan låter sig smaka och vi får en trevlig pratstund med korvsällskapet. Som sedan får leda oss rätt när allas Garminklockor försöker visa oss åt fel håll…

Lunchen därefter består av Smörrebröd och kaffe på Humletorkan,  någonstans i ingenstans. Hela stället luktar nybakad kanelbulle och det vore tjänstefel att inte avsluta med en sån. Jag får en direkt från ugnen. Ljummen och alldeles fluffig. Törs lova att det är den godaste jag ätit på mycket länge.

Det är nu jag ska hoppa av men alltså….nu har jag ju fått kanelbullekraft rätt in i systemet. Det är 7 kilometer till nästa kyrka. Och direkt efter den Vångabacken. Den som jag fått äran att plågas i under det fantastiska loppet VMX förra året. Det hade ju varit kul att prova om den känns lika tuff i år…

Den reviderade planen blir 32 km och avhopp vid Oppmanna kyrka. Via Vångabacken som känns precis lika brant som förra året.

Men i Oppmanna känns det fånigt att hoppa av. Det är ju bara 8 kilometer kvar.

Så det blir som Fredrik visste. Jag springer hela. Han känner mig bättre än jag själv.

 För att komma över på Ivön behöver man åka båt och vi kommer precis lagom till avgång. Landar på Ivöns camping där vi tillbringar vi resten av eftermiddagen och kvällen. Badar, grillar hamburgare och uppfinner ett helt nytt mode.

För det har blivit kallt och mitt klädval är underdimensionerat. Så mjukisbyxorna åker på under kjolen, strumporna i Birkenstocksen, Löpartröjan över t-shirten och dubbla filtar på det. Jag kallar det Campingtant-mode men blir upplyst om att det var mer uteliggar-vajbs över min outfit. Men alltså, på en camping på Ivö är allt tillåtet. Speciellt när man sprungit 40 km…

Det finns fredagar och så finns det Fredagar. Här är receptet på en världsklassfredag.

06:30 Träffar löparna i Malmögerillalöpare för den sedvanliga fredagsturen. Fem kilometer i snacketempo med obligatoriska fotostopp och avslutning på Espresso House. Vi ökar deras omsättning med några hundra procent varje fredagsmorgon och vi behöver inte längre fråga baristan om hon ska ta kort på oss. Hon vet att det ingår i dealen. Här avhandlar vi allt från Lidingölopp, midnattsmarathon i Tromsö, och charmen i att att jobba på hemmakontoret med löparshorts och människotröja. Det är så trevligt att att snicksnacka med alla trevliga människor och det ska villigt erkännas att jobbet inte lockar alls….  Tur att det bara är fyra timmar till nästa dejt.

12:00 Stänger ner datorn och springer iväg. Naturligtvis har jag preppat genom att aldrig ta av de där löparshortsen. Liksom varit redo hela förmiddagen…  Möter upp med Sara och Johanna. Vi ska testa uteservering på Malmös nya sommartorg på Davidshall och via omvägar på 10 kilometer ta oss dit. Vädret är med oss och livet känns så där extraglassigt när maten och kaffet kommer in.

Och nej. Vi pratar inte EU-val. Vi pratar fyra dagars Skåneledenäventyr, Odense marathon, brunchlöpning, kaffedrinkar och hur man nästan kommer försent till sitt eget bröllop (det var inte jag!)

Ja ni fattar. Sällskap när det är som bäst. Väder när det är som bäst. Sverige när det är som bäst.

Efter två sociala lyckoträffar och lite jobb däremellan är det dags att bege sig till Garden Show. Titta på fina blommor, äta glass och köpa jordgubbar.

Och nu säger Garmin att mitt Body Battery är 100%. Tro fasen det!

Hittade 13 hemligheter om gruppträningsinstruktörer på Facebook. Som instruktör sedan 26 år kan jag ödmjukt erkänna att det fanns en del igenkänning…

Så här:

1. Det händer att vi pillar med stereon eller ljuset när vi inte orkar göra en övning. 
   Helt klart. Fast egentligen mest när sparar mig inför lopp och sånt. Maska för att jag är lat gör jag sällan…
2. Vi äter snuskigt mycket snask, onyttigheter och godsaker. För att vi kan.
   Snuskigt skulle jag inte säga. Men bangar inte för godsaker. Dock hellre chips än snask. Och så gillar jag grädde… Tycker inte godis, om det inte är choklad!
3. Vi tror att alla som inte gillar att träna är kompletta idioter
   Eh, ja. Så är det väl? :D
4. Vi ser inte vårt jobb som ett jobb. Det är en livsstil.
   Ja men typ. Fast alltså, dagen efter ett marathon, när du bara vill vila. DÅ är det ett jobb and nothing but a job!
5. Vi känner oss uppklädda i jeans och t-shirt. 
   Yes. Går jag bananas och tar något ännu finare känner jag mig nästan utklädd…
6. Vi får lust att knyta ihop fötterna på dem som plockar undan sin utrustning under pågående pass eller stretch, med ett riktigt grovt snöre, så att de kan var stilla tills passet är över.
   Ja, speciellt på yogan!
7. Vi lägger mer tid på att lära oss koreografier, mixa ihop pass och hitta bra musik, än vi gör på på att köra klasser!
   Sant. Musiken till en 45 minuters cykelklass kan ta en hel arbetsvecka att sätta ihop. Eller två.
8. Vi äger mer träningskläder än vanliga kläder men har ändå aldrig något att ha på oss på träningen.
   Sant, för att jag bara snurrar på tre favoriter. Resten samlar damm i lådan.
9. Vi väljer gärna rulltrappan eller hissen. Vardagsmotion, my ass.
   NEJ! Tar alltid trapporna. Däremot älskar jag att sitta och använder ALDRIG mitt ståbord på jobbet…
10. Vi kräks lite i öronen varje gång vi hör vissa låtar, men låtsas som det är det bästa vi någonsin hört. 
    Väljer bara bra låtar. Fördelen med att inte vara Les Mills-instruktör…
11. Vi svettas som grisar, och vad myten än säger så luktar det definitivt inte sommaräng eller hallon.
    Haha, jag är inte ungdom längre. Min svett har slutat lukta för länge sen!
12. Vi låtsas ibland skruva på aptungt motstånd på spinningcykeln medan vi i själva verket trampar i nerförsbacke utan ansträngning. And the Oscar goes to…?
    Bara veckan innan marathon. Eller när jag är förkyld och inte hittat vikarie. Eller när jag behöver kunna prata.  Dock blir jag alltid avslöjad av att svettpölen under cykeln är mindre än vanligt…
13. Vi är aldrig sjuka. Att träna med förkylning, 40 graders feber eller hälsporre är väl inte hela världen?
    Jodå. Skulle aldrig träna med feber. Lite småkrasslig har väl hänt. Och småskadad.
14. Vi kommer inte ihåg artister eller årtal när vi hör en låt, men vet vilken release den varit med i och vilken övning vi gjorde till den?
    Framförallt vet jag alltid vilken låt som kommer efter. Och kan associera vissa låtar till olika personer. Och så vet jag i huvudet hur många bpm….
15. Vi tränar under semestern. Inte för att hålla oss i form utan mest för att man får så mycket träningsvärk om man har uppehåll.
    Varför skulle man ha uppehåll? När man som omväxling har oceaner av tid!
16. Vi tjänar så pass bra att vi kan leva på att instruera. Om vi kör 2821 klasser i veckan, bor i kollektiv i Botkyrka och lever på nudlar vill säga…
    Största vinsten är att slippa betala gymkort. Sånt är dyrt har jag hört… Och att jag har gratis omklädningsrum i hela Sverige, när jag vill ut och springa!

Att inte kunna träna är ödesdigert. För äktenskapet och för plånboken. Och det allmäna välbefinnandet. Dag 5 och jag håller på gå bananas. Men Garmin tycker jag är fit for fight!

Det som händer när jag inte kan träna är att jag får obegränsat med tid över. Jag hade kunnat städa hela lägenheten, måla om sportstugan och veckohandla för tre veckor framåt. Om orken och inspirationen hade funnits. Men den följer ju liksom förkylningen, i riktning rakt ner…  Kan inte låta bli att tänka på hur mycket otränade människor borde hinna på en vecka. Typ göra sina egna pickles, sy sin egen sommaroutfit, grodda pumpa och baka bröd. Eller nått.

Det jag har ork till är däremot att shoppa. Därför blir det dyrt. Tröstshoppa är inga billiga grejer och då har jag inte ens kommit till träningsshoppingen ännu. Ni fattar. Jag har handlat MÄNNISKOKLÄDER. Sånt som jag aldrig tar mig tid till annars…

Men det värsta är den där avundsjukan. På andra som tränar och då framförallt min egen man. Trots att jag aldrig skulle avboka mina träningspass för att städa så tänker jag att han borde göra det när jag äntligen har tid….  Så mysigt att göra ihop liksom…

Ja ni hör. Oförnuftet har inga gränser. Bäst jag blir frisk snart.