Aktuellt

Vi uppfann en grej förra året och har nu tagit steget vidare till att göra tradition av det. Soluppgångsvandring it is, och i år var det sträckan Juleboda till Åhus som förärades vår närvaro. En sträcka på 28 kilometer där de sista 16 är Skåneled. Så två flugor på smällen alltså: soluppgång och en etapp på vårt Skåneleden-projekt! Varning för känsliga läsare: det här inlägget är två mil långt. För kortare version, scrolla till slutet!

Etapp: Juleboda-Nyehusen är ingen etapp på Skåneleden utan ”bara” en vacker sträcka längs kusten. Därefter följer Skåneled och etappen Nyehusen-Åhus.
Hur: Bil till Juleboda för uppsättning av tält och avlämning av utrustning. Vidare med bilen till Furuboda där vi parkerar den och springer tillbaka till Juleboda. Dag 2 vandring till Åhus och buss tillbaka till bilen i Furuboda. Vidare till Juleboda för upphämtning av grejer.  Logistikbonanza extra allt men fungerar klockrent. Vill man bara ta sträckan på Skåneleden är det busshållplatsen i Furuboda som är närmast och buss mellan Åhus och Furuboda går ungefär en gång i timmen.
Svårighet: Mycket strandpromenad första biten. Lättvandrat i vattenbrynet men tuffare när man behöver upp i sanden. Sandstrand även på Skåneledensträckningen, blandat med lättvandrade stigar i skogen.

Vi har hittat en perfket plats för övernattning. Det är i Juleboda, den norra delen av Ravlunda skjutfält. Sommartid används inte skjutfältet utan är öppet för allmänheten. Till skillnad från södra delen vid Haväng är här knappt något folk alls. Och här finns gott om träd och buskar att omge sin egen ”tomt” med. Det känns ombonat och tryggt. Bara ett fåtal andra tältare inom synhåll och alla håller en lugn profil. Någon tältar på stranden men vi undviker helst sand i sovsäcken. Tar oss ett par meter upp, där marken är klädd av gräs. En tiopoängare för övernattning alltså. Only for you. Don’t spread the word…

Klockan ringer klockan 03:00 och det är ännu drygt 1,5 timme till solen går upp. Av erfarenhet vet vi att stunden innan uppgång är minst lika vacker så vi offrar lite av skönhetssömnen för att inte missa något. Packar ihop all sovutrustning och lämnar det i vårt uppslagna tält.

Det är bara vi och någon enstaka mås uppe. Havet så där isblått som det bara är i soluppgång och solnedgång. Himlen har börjat färgas orange men det är lång tid kvar tills vi ska få se det glödande klotet. Vi går på stranden, och håller oss längst ner vid vattnet för att slippa den lösa och jobbiga sanden. Det lutar en hel del och anklarna blir trötta efter en stund. Det går att ta sig upp och gå på en stig en bit ifrån, men vi offrar anklarna för närheten till vattnet och magin som är på väg att hända.

Det är på egen risk. För vågorna är ojämna och det är svårt att beräkna hur högt upp vattnet ska nå. Brister man i fokus för en enda sekund bli man blöt i skorna. Såklart skulle vi gått barfota men det kommer vi inte på förrän ett par timmar senare. Man är inte Einstein vid tresnåret…

Jag kan inte ens beskriva det coola när solen äntligen trycker sig upp över horisonten. Bilderna talar mycket bättre själva:

Magi alltså. Och en liten sorg i hjärtat att detta coola händer varje morgon utan att man liksom har möjlighet att vara med! Så mycket coolt som pågår därute medan man sover.

När vi tittat oss mätta går vi vidare mot frukost. Passerar genom Friseboda naturreservat och får äntligen gå med raka fotleder en stund. Efter att ha gått loss på ett par hallonbuskar och frossat i oss en förrätt värd namnet, tar vi oss ner mot stranden igen för en morgongröt. Klockan är 06:00 och vi har varit vakna i tre timmar.

Vi går genom sommarstugeområden i Furuboda och Nyehusen och hittar inspiration till vårt egna närstående bygge. Det är kuperat med stugor liggande på alla möjliga och omöjliga höjder. Mitt i tallskogen. Så otroligt mysigt! I Nyehusens norra del ansluter vi till Skåneleden och de 16 kilometer som återstår till Åhus.

Mellan Nyehusen och Yngsjöstrand går stigen genom en fantastisk trollskog. Allt är grönt och ser så där härligt mjukt ut som i sagorna. Vi njuter av att slippa sanden en stund till. Från Yngsjöstrand och norrut är det mycket av den varan och det känns bra att vila upp anklarna lite…

Vi tar sikte mot Äspet där vi har tänkt bada. Förväntar oss folkmassor men möts av en hyfsat lugn strand. Förstår inget. Det är högsommar och vattentemperaturen är 24 grader. Var är folket?

Från Äspet finns en alternativ genväg in till Åhus men vi vill ha så mycket Skåneled som möjligt för vår tioöring. Tar sträckan runt om naturreservatet innan vi når Åhus och den sista promenaden in till city.

På Åhus Gästis där vi tänkt äta vår lunch är alla de människorna som inte var på stranden. Det är fullt och vi har lite bråttom till bussen. Tar en sallad på Absolut Home som svider en aning i plånboken men som vi kände oss välförtjänta av.  Vi klev ju trots allt upp klockan tre…

Och så den korta versionen:
Soluppgångsvandring. Bara gör det. Så värt.

Vill ni läsa om mina tidigare soluppgångsvandringar så hittar ni dem här och här!

Vi är på väg till vår årliga soluppgångsvandring och behöver rigga för en smidig logistik. Vandringen vi ska göra kräver nästan universitetspoäng i kreativt tänkande, men vi löser biffen med bravur. Vår biff för dagen innehåller 9 km löpning för att plantera ut bilen på lämplig plats.
Vi ska bara slöjogga. Båda har sprungit långt dagen innan och det här är bara en transport. Men Fredrik har råkat välja en asfaltväg som dessutom går spikrakt fram i nio kilometer. Han borde veta bättre.

För asfalt är motorväg, och rakt fram är det bästa jag vet. Efter fem kilometer är lederna oljade och maskineriet har kommit igång. Då är det som om någon sätter igång raketmotorn. Det går fortare och fortare. Vi går från 5:30-fart till 5:09 till 5:02. Då ber Fredrik om en fotopaus. Det händer liksom ALDRIG. En kilometer senare utbrister han: jag vet inte vad som händer med dig! Då går vi via 4:44 ner mot 4:33 som bli kilometertiden för vår avslutande kilometer.

Själv har jag ingen koll. Min klocka har hamnat i ett läge som inte visar kilometertider. Jag bara matar fram som ett ånglok. Kontrollerat men snabbt och lyckligt ovetande om farten.  Hade jag sett siffrorna hade jag nog blivit trött.

4:33-fart alltså. Sånt som jag hostade upp på halvmarathon tidigare men som numera känns som raketfart.

Orienteraren kippar efter andan. Tackar för draghjälp och kräver en nerjogg. Jag känner mig som en evighetsmaskin. Stark som ett troll och lycklig.

Asfalt och rakt fram alltså. Det är fasen det bästa som finns. Möjligen i konkurrens med kvällsdoppet efteråt!

Klockan 03:00 känner jag mig inte lika odödlig. Men då ringer väckarklockan och det är dags att börja gå mot soluppgången. To be continued.

Jag fick frågan om att komma till Båstad och springa. Efter två dagar på jobbet blev jag tvungen om att be om mer semester. En överkomlig arbetsvecka…

Att springa i Båstad kan man nämligen inte tacka nej till. Det är nästintill olagligt. Speciellt när sällskapet är trevligt, vädret (lite för) varmt och badet lockar.

Vi svettas i kors när vi avverkar de 27 kilometrarna som utgör dagens runda. Det är 30 grader varmt och vi klampar ogenerat in på restauranger och fyller på vatten. Och spontanhoppar i havet när värmen blir för tuff att uthärda.

Vi lånar solkräm av främmande människor när vi svettats bort vår egen, och ber om vatten när törsten faller på. Vi tjuvkikar på dyra bilar medan mannen som står och tvättar dem avbryter sitt jobb för att hjälpa oss med vattenkranen. Sen badar vi igen, springer lite till, duschar och byter om till torra kläder. Torra löparkläder that is. I alla fall för mig. Övriga två har klänning.

Det är här det roliga börjar. I Båstad är det tennisvecka och stan kryllar av fancy Stockholmare i hatt och pikétröja. Det är dyra bilar, dyra klänningar, och chica väskor.  Och så jag. I en tröja från Köpenhamn marathon 2017 och ett par sladdriga shorts. Det som liksom fick plats i löparvästen.

Ja ni fattar. Jag känner mig som katt bland hermeliner men bryr mig faktiskt inte ett dugg.  Beställer in en vegetarisk lunch och får värsta snyggaste kreationen. Mängden kolhydrat kanske inte i paritet med de 27 kilometerna som just avverkats med skitsamma. Den var underbar!

När vi njutit av maten länge och väl inser vi att bussen går. Lite för snart. Vi behöver springa.

I löparmunderingen är jag plötsligt helt rätt. De andra två får springa i klänning och flipflops men klarar det med bravur.

Vi hinner till bussen och går av för tidigt. Busschauffören sticker ut huvudet och kallar tillbaka oss. Båstad busstation och Båstad Station. Så lika men ändå så olika.  När vi väl är framme missar vi nästan att gå av. Precis som när vi höll på hamna i Göteborg på vägen upp. När man pratar lite för mycket är det faktiskt riktigt svårt att hålla reda på stationer…

Behöver jag säga att vi hade trevligt?