I morgon börjar vårt lopprejs och det vanliga kaoset är i full gång. Hämta sponsorflaggor och bananer. Jaga veganskt godis och hitta en affär med tillräckligt många släta bullar. Sova minimalt och äta i farten. Markera en bana man knappt hittar själv och besluta om man ska packa med tälten fast prognosen inte visar regn…
Och mitt i allt peta in ett löppass bara för att bananerna råkar befinna sig väldigt nära en väldigt vacker plats. Som inte går att motstå.
Bästa blandningen av allt.
Ingmarie och jag har känt varandra sedan stenåldern. Hur vi träffades kommer ingen ihåg men det var via bloggen. På den tiden alla bloggade. Nu är det typ bara vi…
Ingmarie är från Stockholm och vi ses därför inte så ofta. Senast var flera år sedan, och det behöver vi ju ta igen. Vi började med Stockholm Five i förra veckan. Och fortsätter idag OCH på lördag!
Ingmarie är på Skåneutflykt och skickar frågan: Är det svårt att hitta i Saxtorpsskogen?
Svar ja. Den är markerad men pilarna går åt alla håll samtidigt. Det är omöjligt att hitta runt och jag ser det som en chans till att få leka guide. Tar långlunch…
Det är min nyupptäckta runda jag visar. Mountainbike-spåret. Den som är ett halleluja moment för mig, som tragglat mig runt Järavallens motionsspår miljoner gånger. När vi är klara inser jag att det ju faktiskt är mest skog. Järavallens alla banor bjuder ju både på skog, sjö och havsutsikt. Och Ingmarie har ju liksom inte sprungit där och tröttnat. Hon hade förmodligen kanske eventuellt tyckt den var roligare…
Men nu är det försent. Nu måste hon komma till Skåne fler gånger. Så att guiden får en chans till.
På lördag ska jag inte guida. Då hoppas jag att mina markeringar och Skåneledens prickar leder henne rätt. Då vankas lopp och medan hon springer ska jag slå upp tält, fälla ihop tält, fylla på vattendunkar, tappa bort nycklar, hitta nycklar, ta kort, dela ut priser, matcha rätt hamburgare med rätt person, och hålla tummarna för att bussen inte glömmer att hämta upp deltagarna.
Lopp igen alltså. Så roligt!
Sista semesterdagen semestrar vi i Malmö. Känner in områden, insuper stadsfeeling och tittar på lägenhet.
Där andra tittar på repor i golvet och söker information om senaste stambytet kommer jag på mig själv att fundera över helt andra saker. Typ var jag ska ha alla mina löparskor…
Jag ser en kaffebar på krypavstånd, två stora parker att springa i. Mäter avstånd till havet och löprundan där. Och konstaterar att jag får cykla kring vårt ännu obyggda fritidshus, INTE här.
Jag har faktiskt ingen aning om när senaste stambytet var. Men jag tror mig kunna hitta fina springrundor och mysiga fikor. Det räcker väl? Frågan är om vi vågar hoppa!
Jag får skylla på att jag inte gjort min geografiläxa, men när jag tänkte på sträckan Åhus-Kristianstad tänkte jag på hav. Jag fick asfalt och grus.
Etapp: Åhus-Ekenabben och Ekenabben-Kristianstad. Onumrerade än så länge…
Hur: Bil till Kristianstad C, buss till Åhus Täppet och promenad tillbaka till bilen.
Svårighetsgrad: lätt. Inte en rot, grop eller endaste höjdcentimeter…
Vi startar på Åhus Täppet för att vi avklarat sträckan dit från Åhus centrum tidigare, i rundslingan som utgör en egen etapp.
Första biten går vi på cykelväg bredvid bilväg. Sådär spännande. Leden viker av vänster och ut på en åker. Här passar vi på att äta vår medhavda frukostmacka. Vi njuter i den ljumma vinden, ännu lyckligt ovetande om vad vädergudarna har i pajpen.
Herculesområdet är ett våtmarksområde som tydligen ibland svämmar över vintertid. Det hade onekligen gett lite krydda till etappen. Nu får vi roa oss med att klättra upp i ett torn. Lite fåglar ska visst gå att skåda för den som är intresserad, men vi ser inga. Spanar mest på molnen som börjar se lite oroväckande svarta ut…
Hittar solrosor och går en omväg på fyra minuter för att fota dem. Det är dessa fyra minuter som skulle kunna vara skillnaden mellan torr och genomblöt. Det är en risk jag tar. Jag älskar solrosor. Men ska vi hinna under skydd innan himlen öppnar sig? Vi gick ju hemifrån i t-shirt….
Det är ont om tak i naturen, så vi sätter oss rakt ner i gräset och värmer vår mat. Sen börjar det droppa, och vi hoppar in i tujahäcken bakom oss. Liksom utsidan på någons tomt. Tuja allover the place. Men det funkar. Vi kommer hyfsat torrskodda därifrån.
Lite fina halmbalar finns också att beskåda. Och Tivoliparken inne i Kristianstad är mysig att strosa igenom. Men i övrigt är det i ärlighetens namn ingen höjdarsträcka på leden.
Ska man bocka av den i något Skåneleden-projekt görs det med fördel i löparskor. Så är den snabbare avklarad.
