Vet inte vad som flög i mig. Men jag anmälde mig till ett lopp…
På söndag springer jag Yddingeloppet. 12 km terränglopp. För kort för att vara skönt. För backigt för att vara skönt. Och säkert en eller annan rot för mycket.
Sist det begav sig slog Fredrik mig med hur många minuter som helst. Den här gången känns det bra att han är hejarklack. Men jag ska bara mysjogga. För jag blir nervös av tanken att bli trött. Det var ju så längesen…
Vi sprang ihop hela semestern. Rejsade ibland men mest njutsprang. I skogen, till kaffebaren eller doppet. Sen kom Idre…
84 kilometer senare strejkar Fredriks fot och vi kan inte göra våra utflykter. Jag harvar på i min ensamhet. Eller med Morton ibland. Fredrik försoffar sig en aning.
Så plötsligt händer det. Foten verkar funka på platt underlag. Ni vet asfalt. Det skönaste sköna.
Så springer. Fast vi borde städa. Vi springer bort lite av den husvisningsnervositet som genomsyrat hela denna dag.
Vi springer på halvtrista cykelvägar i de vanliga kvarteren. Utan fancy natur, kaffebar eller hav.
Men ändå. Vi springer tillsammans igen!
Och sen panikstädar vi….
Husvisning i morgon. Vi har gömt 90% av våra saker. Och håller tummarna för att ingen öppnar något skåp…
Men mest undrar jag vad alla ska tänka. Om mängden löparskor. Yogamattorna och kettlebellen. Vem tror dom bor här? Värsta friskusfamiljen?
Trädgårdslandet kommer i alla fall avslöja färgen på våra fingrar. De är inte gröna. Det är därför vi bad mäklaren formulera om meningen ”ett trädgårdsland med ljuvliga planteringar”. Det blev ett trädgårdsland med planteringar. Rätt och slätt och lite mer ärligt…
Kommer de tro att vår tvättstuga alltid är kliniskt ren och undanplockad, eller kommer de misstänka att verkligheten är en helt annan? Att jag vanligen viker tvätt på en kvadratdecimeter stor yta mellan en bal toapapper och en svettig vätskeväst?
I morgon hoppas vi att budgivningen startar. Det här är mer spännande än julafton! Hundratusen hit eller dit är ju jättemånga löparskor…
Det skulle bli det perfekta fredagsmyset, men blev mest pannkaka. Och allt är Mortons fel…
Morton är orsaken till den fruktansvärda smärta som ibland dyker upp i min framfot. Ibland känns det som en brand, ibland domnar den och ibland gör det bara sjuhelsickes ont. Morton är ingen jag gillar…
Vissa skor lockar fram Morton lite extra, typ alla mina trailskor.
Idag dyker han upp redan efter 6 km och allt därefter bli en plåga.
Naturen är fantastisk. Färgerna är förtrollande vackra! Det är så fint att jag blir rörd, men allt jag kan tänka på är hur ont nästa steg ska göra. Snörar om skorna, så löst att de nästan ramlar av. Ibland hjälper det, men inte idag. Var fjärde kilometer får jag stanna och andas. Fota lite och börja om. Jag som aldrig brukar behöva energi på långpass under 25 km börjar knapra sirapskakor redan efter 15 km. De som åkte med för att mina bars tagit slut. Sirapskakor hjälper mot humöret men inte mot smärtan. Sirapskakor med alvedon kanske blir en produktutveckling för framtiden…
Anyway. Skogen var magisk. Jag ska inte gnälla på världens elakaste Morton. Men nästa gång blir det asfaltskor. Och platt mark. Där har han inte en chans! Så kanske jag får nöja mig med att titta på skogen på teve….
