För ett par år sedan anmälde Fredrik mig till Järvens stig. I smyg. Järvens stig är ett 84 km långt traillopp i Idre, med den slagkraftiga underrubriken ”en elak jävel”. Jag fick vetskap om detta genom en kommentar i min blogg och skrev ett helt inlägg om mina känslor för detta….
Det blev pandemi och loppet sköts på framtiden. Typ den enda bra saken med hela pandemin. Men på lördag är det dags. Järvens stig – 84 kilometer förskräckelse, plåga, ångest och lidande. Och jag har dragit mig ur!
Jag brukar ha svårt att säga något när jag är missnöjd med en present. En tröja som inte passar, eller en ful väska. Vågar inte. Den blir liggande oanvänd för att jag inte vågar be om det där kvittot för att byta. Presenten Järvens stig är annorlunda. Jag låtsades inte ens gilla den. Sålde platsen till bättre behövande och på torsdag åker Fredrik till Idre med min stand in.
Det finns så mycket med loppet som ger mig rysningar.
Bussen till starten går 02:30. Inte ens jag är så morgonpigg, men just den hade jag klarat. Det är det minst läskiga med hela loppet.
Det pratas om flera mil av obanad terräng. Och jag som blir trött i huvudet efter en kvart.
Det utlovas, myrar, bråte, renar och dåligt underhållna spänger. Det är mer action än jag behöver. Vad är det för fel på en asfaltväg liksom?
Jag läser om bristande mobiltäckning, och stigar som är svåra att hitta. Just den kombinationen hade varit ödesdiger för en som springer mer fel än rätt.
Och underrubriken ”en elak jävel”. Den lockar mig inte. Jag gillar mer snällt än elakt. Mer strandpromenad än stukade fötter.
Så nej, jag har inte ångrat mitt beslut.
Men jag kommer sitta klistrad vid resultat-appen på lördag för att se om Fredrik tar sig igenom. Det känns som ett lopp där det är lika normalt att bryta som att ta sig runt…
Sen får jag väl höra om ömma kroppsdelar, sumpiga träsk och blåsor i minst två veckor så det är lika bra jag laddar mentalt. Och passar på att lyxa till det lite för pengarna jag får för försäljningen.
När katten är borta!
