Aktuellt

Det finns inga dumma frågor. Men det finns många frågor. Om saker man aldrig ens funderat på. Typ:

Hur ska man andas när man springer?
Förslagsvis in och ut. I övrigt som det känns bra tänker jag. Tänker aldrig någonsin på min andning men den brukar falla in i en takt som är skön att springa i. Automatiskt.

Vad ska jag ha för löparskor när det regnar?
Typ samma som alla andra dagar. Blir man inte blöt utifrån så blir man fotsvettsblöt. Blöt som blöt.

Räknas inte passet om jag har stannat längs vägen?
Nej. Då får du gå hem och börja om.  Eller inte. Om pass med stopp inte räknas har jag förmodligen inte sprungit ett enda löppass….

Vilka skor är bäst?
Vilken pizza är godast? Smaken är som baken. Och ja tyvärr, oftast är den fulaste skon bäst. I alla fall för mig….

Vilken löparfråga är den intressantaste du fått? Eller ställt?

Alltså Söderåsen. Det vackraste vackra. Vi drog dit för att provspringa Enduro 20 Vargadalen som vi arrangerar den 18 december.

Jag må vara aningens partisk men banan är grym. Totala sträckan är 20 kilometer men tiden tas bara på fem utvalda segment som ska springas tre gånger var (totalt 10 km). Alla segment med sin unika charm. Däremellan vila…

Skogen har precis passerat bäst-före-datum men några tappra löv hänger kvar på träden. De flesta ligger på marken och bildar en mjuk prasslig matta under våra fötter.

Första segmentet börjar rakt uppför. Det är lättsprunget men aningens tröttsamt för den som inte bemödat sig att värma upp. Efter krönet väntar en utförslöpa i något som förvandlats till en bäck efter senaste tidens regn. Ribban är lagd, det kommer att bli blött!

Segment 2 och 3 är fina segment men det är på segment 4 partyt startar. Det är då vi scramblar upp på alla fyra, hoppar häck över ett helt plockepinn och avslutar med gyttjebad! Ett enda stort kinderegg där lervällingen är kronan på verket och bättre än vilket födelsedagskalas som helst!

Det avslutande femte segmentet har ett slutmål men ingen utstakad väg! Sisten till toppen är en ärthjärna liksom. Och det blir jag. Såklart. Orienteraren står och dansar högst upp på målstenen medan asfaltprinsessan kämpar på i den obanade terrängen!

Ett varv gjort. Egentligen återstår två. Men Fredriks fot nöjer sig här! Och utan vägvisare är jag lost på stigarna. Snurrar ihop 14 kilometer till på grusvägarna medan Fredrik fixar eld, kokar kaffe och lagar påsmat!

En typisk kanonsöndag.

När man skäms ihjäl för att man kommer dragandes med det där gamla spinningupplägget igen. Och  låtsas som det regnar för att slippa erkänna att man inte hunnit den här veckan heller.

Och så kommer det fram lyckliga människor efteråt som ber en att aldrig byta upplägg…

Så konstigt liksom. Men snart alltså, blir det nytt…

Som löpare går man aldrig säker. Man kan få ont. Mest troligt får man faktiskt det. Och när man tror man testat allt finns alltid en ny kroppsdel…
Det är inget allvarligt men jag har börjat känna mig lite stel i fötterna. Gammal och stapplig liksom. Så jag drar på åttaveckorsservice hos sjukgymnasten.

Som omväxling sitter alla kroppsdelar på rätt plats och ingenting är snett. Vet inte vem av oss som är mest förvånad, sjukgymnasten eller jag. Men så kollar han fötterna. Vänster stortå är superstel och går inte alls att röra lika bra som höger. Något som tydligen är superviktigt som löpare. Så han tar fram stötvågen. Stöter tills foten nästan trillar av.

Och sen är det bra med det.

Rörligheten tillbaka. Jag kan studsa utan att det känns konstigt i foten.

De små detaljerna alltså.

Men alltså. Nu finns det väl inte fler ställen på en kropp?