Aktuellt

Det här är veckan när jag får Portugalminnen på Facebook varje dag. Har man varit där samma vecka i nio år så finns det ju lite material i arkiven…

Jag har ännu inte riktigt förstått att jag ska ut och resa. Än mindre förstått det är dags att boka tvättid och leta reda på shortsen. Som tillsammans med övriga sommarkläder förpassats till en låda på ett bra ställe….

Men. Till skillnad från halva Sveriges befolkning har jag i alla fall ett pass. Det är en bra början.

Nu taggar jag 17 grader och sol. Jobbar så jag hinner ha semester och skriver packlistor så fingrarna glöder. Det här kommer bli en bra vecka!

Vi ska på restaurang för att fira min mammas 75-, 76-, och 77-årsdagar. Sånt som händer efter en pandemi. Dagen till ära väljer jag ett par människoskor med klack och orymlig tåbox…

Jag har levt i sneakers och gympaskor de senaste två åren och att plötsligt tryckas ner i finskor kommer som värsta chocken för fötterna. Vi missar en del bussar och får gå mycket längre än tänkt. Plötsligt slår Morton till med full kraft. Jag kan inte gå. Ringtån skriker och lilltån sjunger med i kören. Jag har 700 meter hem och vet inte hur det ska gå till.

När jag klivit över tröskeln slänger jag mig på golvet med fötterna upp i luften för att Fredrik ska dra av mig de skor som just nu är allt annat än älskade.

Om 10 timmar ska jag springa långpass men jag tänker att en god natt sömn ska lösa biffen.

Det gör den inte. När jag vaknar kan jag inte ta mig till toaletten. Men ett par Birkenstock gör smärtan hanterbar. Frågan är om löparskorna har samma förmåga…?

En timme senare har jag svaret. Jag kan springa! Så fort jag får på mig skor funkar foten. Annars inte. Som tur var är jag ju inte barfotalöpare…

Det blir ett långpass med sällskap.  23 friska kilometer i strålande sol och galen vind.

Sen får jag snällt hoppa i dotterns Birkenstocks igen.

Människoskor alltså. Typiskt onödigt.

Österlen Spring Trail 60 K är tydligen bara fyra veckor bort. Tiden har uppenbarligen runnit iväg medan jag varit fokuserad på Stävie Trail och just idag vaknar jag till faktum. Livrädd.

Planen var en heldagsutflykt med Fredrik. Inte riktigt med picknick-korg men så nära man kan komma. Mysigt och trevligt. Men så går han och blir skadad. Gammal. Trött. Och stel.

Han låter mig veta att 60 km inte är ett alternativ. Han kommer gå sönder på längden och tvären och inte kunna springa mer på hela året. Och det är ju inget vi vill riskera. Alternativen är fyra:

• Försöka byta ner oss till 21K
• Försöka byta ner oss till stafetten och springa 30 km var.
• Sälja hans startplats och hitta en fancy kompis till mig.
• Sälja båda startplatsena och hitta på något annat…

Och jag är superkluven. För samtidigt som den där långa banan lockar så kräver ju ett sexmilslopp vila före och återhämtning efter. Tid där jag annars hade kunnat upprätthålla en god träningsmängd. Utan att trötta ut mig med 60 km hade jag förmodligen också kommit piggare och spänstigare till mitt platta asfaltmarathon i Köpenhamn en månad senare. Det är ju också trots allt på asfalt jag trivs bäst.

Men när jag kommer i mål på min 21:a kommer jag ju vara avis på alla som springer 60.

Om det inte regnar och blåser småspik vill säga. Då kommer jag älska alla beslut som tog mig bort från en heldag utan picknickkorg.

Vad hade du gjort?

När jobbet är för nära får man springa en omväg. Det är sen gammalt.

Fördelen med att bo vid en park är att man alltid kan skarva rundorna med ett par varv i parken för att få den distans man önskar. Alla de där extravarven jag förut sprang förbi grannarnas hus kan jag nu springa lite mer naturskönt. Och framförallt är det ingen som märker det och tycker jag är knäpp…

Har man med sig Fredrik på morgonrundan kan man dessutom bli fotad på ett klot. Högst naturligt och en aningens skilsmässoframkallande då han tydligen hade bråttom till jobbet. Därför tar vi skilda vägar efter photoshooten. Så att han får stressa i lugn och ro.

Jag som är lite mer chill till min natur hinner både springa och dricka cappuccino innan det är dags för jobb. Eller ja, jag hinner med en frukost på jobbet också. Man ska inte stressa…