Aktuellt

Fredrik är stel som ett kylskåp. Eller nästan ännu värre. Idag började han sitt nya liv. Livet som inte går ut på att springa, få ont och springa igen. Nu var det tydligen dags att satsa på rörlighet. Klokt så.

Det är klockan 05:45 det ska ske och han undrar om jag vill vara med. Yoga med fokus på höften. Jag som aldrig tackar nej till saker på den delen av dygnet nappar såklart. Vi är två kylskåp och två katter som samlas i vardagsrummet med utsikt över nyvakna malmöbor i sina kök mitt emot.

Jag vet inte om katterna eller grannarna har roligast åt oss men det är onekligen ganska stelt. Jag som oftast yogar kvällstid, och efter ett pass som fått upp värmen, upplever nu kylskåpskänslor jag aldrig annars känner. Och han som redan är ett kylskåp, vad är han klockan 05:45???

30 minuter senare känner jag mig någorlunda normal. Ikväll blir det mer yoga, den vanliga efter spinningen. Då när man åter får känna sig smidig som en katt. Det är bättre för rörlighetssjälvförtroendet!

På frågan varför jag springer svarar jag med en bild…

Den säger ju liksom allt.

Att äntligen få springa i sol igen kompenserar för alla pestiga pass i ösregn och snålblåst. Och just en sån här morgon är värd att ställa väckarklockan okristligt tidigt för. Den är liksom svaret på alla varför!

Dessutom blir ju frukosten alldeles förskräckligt god efteråt. Tänk när man kan ta den på balkongen…

Det här är veckan när jag får Portugalminnen på Facebook varje dag. Har man varit där samma vecka i nio år så finns det ju lite material i arkiven…

Jag har ännu inte riktigt förstått att jag ska ut och resa. Än mindre förstått det är dags att boka tvättid och leta reda på shortsen. Som tillsammans med övriga sommarkläder förpassats till en låda på ett bra ställe….

Men. Till skillnad från halva Sveriges befolkning har jag i alla fall ett pass. Det är en bra början.

Nu taggar jag 17 grader och sol. Jobbar så jag hinner ha semester och skriver packlistor så fingrarna glöder. Det här kommer bli en bra vecka!

Vi ska på restaurang för att fira min mammas 75-, 76-, och 77-årsdagar. Sånt som händer efter en pandemi. Dagen till ära väljer jag ett par människoskor med klack och orymlig tåbox…

Jag har levt i sneakers och gympaskor de senaste två åren och att plötsligt tryckas ner i finskor kommer som värsta chocken för fötterna. Vi missar en del bussar och får gå mycket längre än tänkt. Plötsligt slår Morton till med full kraft. Jag kan inte gå. Ringtån skriker och lilltån sjunger med i kören. Jag har 700 meter hem och vet inte hur det ska gå till.

När jag klivit över tröskeln slänger jag mig på golvet med fötterna upp i luften för att Fredrik ska dra av mig de skor som just nu är allt annat än älskade.

Om 10 timmar ska jag springa långpass men jag tänker att en god natt sömn ska lösa biffen.

Det gör den inte. När jag vaknar kan jag inte ta mig till toaletten. Men ett par Birkenstock gör smärtan hanterbar. Frågan är om löparskorna har samma förmåga…?

En timme senare har jag svaret. Jag kan springa! Så fort jag får på mig skor funkar foten. Annars inte. Som tur var är jag ju inte barfotalöpare…

Det blir ett långpass med sällskap.  23 friska kilometer i strålande sol och galen vind.

Sen får jag snällt hoppa i dotterns Birkenstocks igen.

Människoskor alltså. Typiskt onödigt.