Vi ska på restaurang för att fira min mammas 75-, 76-, och 77-årsdagar. Sånt som händer efter en pandemi. Dagen till ära väljer jag ett par människoskor med klack och orymlig tåbox…
Jag har levt i sneakers och gympaskor de senaste två åren och att plötsligt tryckas ner i finskor kommer som värsta chocken för fötterna. Vi missar en del bussar och får gå mycket längre än tänkt. Plötsligt slår Morton till med full kraft. Jag kan inte gå. Ringtån skriker och lilltån sjunger med i kören. Jag har 700 meter hem och vet inte hur det ska gå till.
När jag klivit över tröskeln slänger jag mig på golvet med fötterna upp i luften för att Fredrik ska dra av mig de skor som just nu är allt annat än älskade.
Om 10 timmar ska jag springa långpass men jag tänker att en god natt sömn ska lösa biffen.
Det gör den inte. När jag vaknar kan jag inte ta mig till toaletten. Men ett par Birkenstock gör smärtan hanterbar. Frågan är om löparskorna har samma förmåga…?
En timme senare har jag svaret. Jag kan springa! Så fort jag får på mig skor funkar foten. Annars inte. Som tur var är jag ju inte barfotalöpare…
Det blir ett långpass med sällskap. 23 friska kilometer i strålande sol och galen vind.
Sen får jag snällt hoppa i dotterns Birkenstocks igen.
Människoskor alltså. Typiskt onödigt.
1 kommentar
ingmarie Nilsson
13 mars, 2022 kl 22:28Här finns ett likadant par. De klarar inte ens av för mycket is/asfalt och absolut inte när det är hårda, vassa stenar på den. Inte ens med springskor. :-O