Aktuellt

Jag checkar ut för semester vid 15-tiden men semesterkänslan vill inte infinna sig. Det är liksom inte läge för en glass och tårna i sanden. Jag har ett lopp att bocka av först. Malmöloppet 2022 med start klockan 18.

Springer de 1,5 kilometerna från lägenheten till starten. Blir precis lagom uppvärmd för att sedan stå still i 20 minuter, i den enorma bajamajakön som ringlar sig genom området. Minutrarna tickar snabbt men toabesökarna är ännu snabbare. Jag hinner med mitt besök och letar mig in i startfållan. Har svårt att hitta peppen och bestämmer mig för att åka snålskjuts på 45-minutersballongen. Tänker att det ska vara lätt med tanke på att banan är mycket flackare än Lundaloppet. Men där tänkte jag tokigt…

Uppvärmningen är sen och drar över tiden. Det är nästan så att startskottet går mitt i ett knäböj. Jag bli överrumplad och ser 45-minutersballongen ge sig i väg med eld i brallan. Jag försöker hitta startlinjen för att veta när jag ska trycka igång klockan, men misslyckas. Jag hittar ingen. Trycker igång tiden lite slumpartat och tar sikte på räserballongen.

Första 4 kilometrarna går på Ribban. Den del av Malmö som jag springer ungefär varje gång. Det är platt och rakt fram. En favorit extra allt. Min inre traktor går igång, och kanske är det till och med en sportbil. Jag känner mig stark och oövervinnerlig. Den där ballongen har såsat till och ligger en bit bakom. Jag är inte ens trött, det här kommer bli pers i modern tid. Eller inte.

Den lättsprungna starten tar ut sin rätt. Jag har gått ut för hårt. Och den där ballongen har ingen farthållare inkopplad. Han växlar mellan fyraminutersfart och vad som känns rent långsamt. Plötsligt gasar han om och jag ser bara fartränder efter honom. Finns inte en chans att hänga på och jag får en törn i mitt goda självförtroende. Jag är visst inte odödlig idag…

Vi passerar tävlingsområdet efter 4 kilometer och det är nu jag ska få äta upp min kaxiga start. Banan snirklar sig, det är ett par broar som plötsligt är lika branta som Mount Everest. Ja det vet väl alla att Malmö är en superkuperad stad…

Men mest av allt är det gatsten. Osköna, kantiga, störiga saker som man förväntas flyga fram över. Fast det känns faktiskt mest som jag står på stället. Någon publik är det inte tal om, varken längs Ribban eller inne i stan. Trots att vi passerar uteserveringar är det ingen som klappar. Var är partyt liksom?

Jag blir hejad på TVÅ gånger på en mil och får ro hem kalaset helt på egen hand. Att komma under 45 känns kört med tanke på att ballongen försvunnit i fjärran för länge sedan. Men skitsamma, nu vill jag bara i mål. Frågan är var målet är?

Jag passerar en målportal men här finns ingen matta i marken. Folk fortsätter förbi och jag gör likadant. Vet inte när jag ska våga stanna. När personen framför får en medalj runt halsen stannar han. Då tänker jag att det måste vara safe. Gör samma.

Ser ingen klocka i målgång men får info att jag är under 45 avvnågon som har koll. Jag har 5 sekunders marginal till det som jag trodde skulle vara lätt. Det var det inte. Jag är supertrött. Jäkla gatsten…

Men i övrigt var det finemang! Lopp är fina grejer! Jag kanske vill göra det igen…

Efter långpass infinner sig en underbar trötthet. Den är den jag drömmer om när jag väljer att gå ut och springa riktigt långt. Men varför vill jag vara trött liksom?

Teoretiskt hade jag ju kunnat bli trött på enklare sätt. Typ stanna uppe hela natten eller sitta en heldag i teamsmöten.
Men den sortens trött är inte alls samma sak. Inte heller tröttheten efter en lång dag på resande fot, eller när man ränt timmar på stan i jakt på studentpresenter.

Den tröttheten är bara trist.

Långpasströttheten däremot. Det bästa.

Kanske för att jag känner mig värd all soffa i världen efter ett långpass. Att jag njuter till fullo av att vara oproduktiv och lat. Att det är okej att inget mer blir gjort.

Har jag sovit för lite känner jag ju ändå att jag måste göra en massa saker. Och soffan är inte utan dåligt samvete för vad jag borde göra. Så är det nog. Långpasset som den bästa ursäkten för att bara chilla.

Om folk visste, skulle alla springa långpass….

Helt crazy vad alla ville ha skor! Man kan nästan tro att ni går omkring helt barfota där ute. Hur som helst. Jag har en vinnare.

Den lyckliga som ska få cruisa omkring i ett par nya vita dojjor i sommar är Emma Vuckovic. GRATTIS!

För er som inte vann. Deppa inte. Det är snart midsommar. Och det sägs att det ska vara sol. Det är en vinst man inte vinner varje år! Och för att avsluta med en liten SIFO. Vilka av dessa alternativ gör du på midsommar i år:

• Dansar runt stång
• Äter sill
• Springer
• Gör en fin krans
• Gör en ful krans som är kantig. Där blommorna hänger löst och ståltråden syns.
• Äter jordgubbar
• Hoppar säck
• Dricker cappuccino
• Dricker snaps
• Åker bil
• Önskar att du hade en sommarstuga vid en sjö och en kompis som spelade gitarr i solnedgången
• Jobbar

Jag har två Skåneledenprojekt igång samtidigt. Dels ska jag vandra/springa hela leden med Fredrik och dels samlar jag etapper till löparklubbens gemensamma jakt på Skåneled. Därför blir det en del favoriter i repris. Som gårdagens löpning mellan Foteviken och Falsterbo camping. Jag och Fredrik vandrade den i januari  och fick  både soluppgång och solnedgång. Igår fick jag varken eller, men dopp och jorgubbar är ju inte fel det heller….

Jag tar bussen till Höllviken men äventyret börjar redan innan dess. Jag ska ju HITTA till busshållplatsen också. Den ligger 1,4 kilometer hemifrån och vägen är enligt Google Maps spikrak. Ändå lyckas jag komma vilse. Vägbeskriviningen för att hitta rätt igen går via en gata som naturligtvis är avstängd och belamrad med grävskopor, traktorer och gubbar i gula jackor. Missar jag bussen är det en timme till nästa, och jag får snällt starta dagens långpass med 750 meter maxpuls. Men det var en parantes. Nu till Skåneleden:

Framme i Höllviken promenerar jag ca 800 meter till starten vid Fotevikens vikingmuseum. Man kan ana redan i tunneln dit vart man är på väg…

Irrar omkring i området en stund för att hitta start-skylten. För att få ett bildbevis för att jag faktiskt varit här.

Första vägen till Falsterbokanalen går på cykelväg och är lättsprungen. I övrigt ska rundan visa sig vara oväntat trailig. Även för den som gått den tidigare, men som har något bristfälligt minne…

Den innehåller dessutom både nyfikna får och lite mer skräckinjagande kossor.

Genom passagen i kohagen är jag livrädd. De är bäbis-kossor, beskyddande mamma-kossor och stora tjurar med ännu större horn. Själva definitionen av läskigt. Men jag överlever. Är så skärrad efteråt att jag måste stanna och göra en liverapportering på instagram om vilket äventyr jag just upplevt….

Tar rundan via Knöset och springer på en stig omgiven av nyponrosor på båda sidor. Drömmer om långbyxor samtidigt som taggarna river sår på mina underben. Fast jag väljer att njuta av doften. Nyponros är doften av min första skoldag och en lukt jag aldrig glömmer. Det står över vilka rivsår som helst. Dessutom ska det bli blodigare längre fram,  men det vet jag ju inte nu…

Skanör är precis så där fint som vanligt med alla badhytter i glada färger. Och nu har solen kommit fram. Allt är njutbart just nu.

På väg vidare mot Falsterbo fyr springer jag instängd mellan nyponrosor och elstängsel.  Här behöver jag göra ett val och väljer taggarna. Och nu börjar jag tänka på kvällens restaurangmiddag och kjol med bara ben, det här kommer inte se bra ut…

Med tre kilomter kvar drar leden ner på stranden. Något som jag naturligtvis glömt bort. Första tanken är ”WOW, vad fint”. Stannar och filmar. Njuter. Sen börjar jag springa. Och dör.

Sanden är mjuk och fluffig och jag sjunker ner halvvägs till Kina. Jag springer på stället och kommer faktiskt inte fram alls. De här kommer bli tre långa kilometer! Tar mig ner mot vattnet när sanden är hårdare packad men där marken lutar så att det ändå är väldigt svårt att springa.

Men fram kommer man alltid. Och har man dessutom en dejt som tagit med sig wraps och jordgubbar är det ju värt allt blod på benen och alla stumma vadmuskler.

Att avsluta med dopp är ju dessutom en partyhöjare extra allt. Nu har jag invigt sommaren på riktigt!  Måtte det bli fler sånna här turer!

Det här får bli mitt sommartips till allmänheten. Så himla bäst. Fast överväg långbyxor…