Aktuellt

Jag skriver något på instagram om att Brösarps backar är fina. Och att jag kan få se dem igen om jag tar långa distansen på ÖST 2023. Långa distansen som i 60 kilometer. Inklusive sandstrand, klapperstenar, säkert 3 mil motvind och en hel del hagel…

Jag avslutar inlägget med frågan om 2023 är året då jag ska våga anmäla mig till 60K? Och som man frågar får man svar. Såklart vågar jag det. Och så litar jag på alla och går och anmäler mig. Tjohej. Lättlurad så in i vassen. Men ändå kul. Det är ju världens mysigaste lopp med världens elakaste målgångstrappa. Och den kommer ju vara minst 7 gånger så elak med 6 mil i benen. Hur tänkte jag nu?

Men jag tror man får en fin ÖST-mugg. Värt ändå!

Om jag hade fått välja hade det varit sommartid året runt. Fattar liksom inte vitsen med kvällsmörker. Jag hade lät kunnat vrida klockan ett par varv åt andra hållet istället. Så jag slapp känna mig redo för sängen klockan 17. Och bada i beckmörker innan middagen…

Vi har planerat en härlig utflykt till naturen. En kortare vandring längs Verkeån, lunch i det fria, fika på Byvägen 35 och dopp i det blå. Men det var ju det där med klockan…

Naturen är magisk på Österlen så här års. Det är så gyllene att man nästan bländas. Allt flyter på enligt plan tills vi cappuccinon landat i magen och det är dags för det där doppet. Klockan är fem och den där soliga eftermiddagen är ett minne blott. Det är becksvart. Och lite kusligt.

Vi befinner oss i Malmö igen eftersom vi tror att det eventuellt kan finnas lampa på bryggorna här. Det gör det inte. I skenet från mobilens ficklampa hittar jag mig själv och lyckas få av mig kläderna. Håller tummarna för att det inte simmar omkring några sjöodjur, monster eller slemmiga fiskar därnere. För jag ser ingenting.

När vi står längst ner på trappen med vatten upp till axlarna öppnas dörren till den hemliga bastu som finns på brygga 3. En lampa tänds som lyser upp hela havet. Det är två bastubadare som är på väg hem, och som upplyser oss om att temperaturen är 11 grader i vattnet. Jotack, det känns.

Kliver upp och hinner precis hitta handduken innan allting släcks igen. Vilka kläder som hamnar på vilken kroppsdel vetetusan men tillslut känner jag mig varm överallt, och vi kan leta vår väg tillbaka till bilen.

Ett äventyr på en helt vanlig söndag alltså. Och det var bara början, för sen lockades jag i frestelse…

Stay tuned för den rafflande fortsättningen.

Idag är feltänkets dag. Det blir inte många rätt men det blir bra ändå…

Jag är helt ensam mellan 8-16. Drömmen, i vanliga fall. Ni vet det där evighetslånga långpasset utan någon tid att passa. Att komma hem och sitta svettig i hallen och scrolla instagram i fred. I en halvtimme eller två utan att någon undrar var man blev av. Och tallriken som kan stå kvar på bordet medan man duschar. Utan att nån ser. Bara för att man inte orkar…

Men nu har jag en trött höft. En som tycker det räcker med tio kilometer. Jag bör alltså inte springa det där långpasset, men vill inte sitta hemma och vänta. Det får bli ett annat äventyr!

Jag ska cykla till Bulltofta, springa 10 km och cykla hem. Det 12 km cykel och ett alldeles lagom lång löppass. Gott så.

Men jag fastnar i klädlogistiken. Vad ska jag göra med en jacka och överdragsbyxor medan jag springer? Problemet ter sig oöverstigligt att jag  börjar kolla busslinjer. Ett byte på vägen och jag är lost. Men jag kan ju springa dit. Och bara ta ett varv. Här nånstans snubblar den annars hyfsade mattehjärnan. För 6+5+6 är ju mycket mer än tio…

Men det slutar inte där. För Bulltofta är fint och spåren är mjuka. Jag älskar ju motionsspår. Så synd att ha tagit sig ända hit och bara springa ett varv. Förhandlar till mig 2,5-kmspåret också. När jag ändå är här. Och ingen väntar ju ändå där hemma…

Nu är det bara hemvägen kvar. Om man inte skulle passa på att hämta den där handväskan jag glömde i stan igår? Så slipper jag gå ut sen!

Bra idé ju. Trots att löpning med handväska kanske inte går till historien som det mest harmoniska man kan göra. Men kanske satte jag precis en ny trend? Folk tittar i alla fall lite misstänkt. Är jag kanske en livs levande väskryckare? Förklädd till löpare…!

Anyway. Jag blir hungrig tillslut och styr kosan hemåt. Med 22 km i benen slår jag mig ner på hallgolvet. Scrollar instagram i minst en halvtimme.

Och nu måste jag städa undan tallriken. Det är fasen stressigt och ha en hel dags egentid!

Jag är på äventyr i Stockholm. Därav dåligt med uppdaterringar. Faktiskt kunde det slutat så illa, att det aldrig blivit några fler uppdateringar. Jag har nämligen sovit högst upp i en sovkupé design SJ, modell tidigt femtiotal…

Vi är tre kollegor som trängs i en minimal hytt, där två par skor liksom tar upp allt golvutrymme som erbjuds. Eftersom jag är yogainstruktör bedöms jag smidigast, och därmed mest lämpad för uppgiften att svinga sig upp till övre däck. Det är bara det att stegen lutar mot väggen och inte mot sängen. Väl uppe på höjderna måste jag därför kasta mig över det avgrundsdjupa hålet som skiljer stegen från sängen. Medan de två kollegorna filmar och tar kort.

Jag överlever.

Jag överlever också arbetsdagen och kvällsdoppet som följer därefter. Jag har nämligen en dejt med bästa Ingmarie. En dejt som för ovanlighetens skull innefattar bad istället för löpning.

Stockholmstemperaturen är lite svalare än den skånska och jag får bita mig lite i underläppen när jag kliver i. Det har redan blivit mörkt och ljuset från husen är helt coolt över vattnet.

Vi avrundar med en falafel innan det är dags för mig att ta mig tillbaka till hotellet. Med tunnelbana! Med Ingmaries tydliga instruktioner och uppföljning längs vägen lyckas jag helt otippat ta mig hela vägen till hotellet, utan att komma vilse!

I morgon fyller jag år. Funderar på att ge mig själv en arla löprunda i present men vetetusan om jag vågar. Tänk om jag inte hittar hem igen. Vore ju synd att missa hotellfrukosten…