Aktuellt

Jag förvånades över alla backar på hemvägen från berget. Kunde INTE komma ihåg att de funnits där tidigare. 2023 års bergspass med hemspring var det jobbigaste of all times. Vi som bara bruka springa och småsnacka hela vägen…..

Så läser jag blogginlägget från 2022…

Bevisligen fanns det backar redan förra året…

Läser vidare:
Helt uppenbarligen sviktade minnet redan då…

Och så avslutningen. Påminnelsen till mig själv:

Men alltså! Nästa gång! Då ska jag väl ändå komma ihåg….?

Hemresan är påbörjad men ni kommer få leva med lite efterrapportering från världens bästa löparresa. Jag har ju inte hunnit berätta om livet med en gravid, avsaknaden av avokado, intervallpass med 38 km i benen, sushibuffén och hur man äter en apelsin med gaffel och kniv. Stay tuned…

Jag har sålt in Bergspasset med hemspring som värsta myspasset, till Sofia och Karin som är här för första gången. Med ord som ”vi fikar mer än vi springer”. Och ”efter det första tokbranta backen är det mest nerför”. Jag har nog aldrig farit med mer osanning…

15-kilometersslingan i Bergen är avstängd, så konceptet för dagen är 10 km berg + 28 km hemspring. Känns nästan kort i jämförelse med tidigare år. En bit kaka so to speak.

Jag kan inte ha mer fel. I värmen blir varje backe dubbelt så hög och redan under den inledande bergsslingan börjar benen kännas trötta. Men i den fantastiska naturen, bland blommor och apelsinträd, kan jag ha överseende med sånt. Njuter i hundraåttio  och firar delmål ett med en bar och salta nötter. Att vattenflaskan är nerpackad i Angelicas väska är ett osmart drag då hon småjoggar/går banan och kommer fram ett bra tag senare…

Efter ca en timmes paus fortsätter färden. Där man med stelnade ben förväntas bestiga Mount Everest. Mitt hjärta slår volter innanför bröstbenet men jag vet ju att det blir lugnare sen…

Jag tror att jag vet. I själva verket vet jag inget. Backarna avlöser varandra och jag vet inte ens hur och om jag någonsin kommer att orka upp. Men alla andra orkar. Bara bita ihop och tugga tandtråd. This too shall pass.

Vid första stoppet sveper jag den världsberömda ostbullen. Eller sveper vetetusan, det tar ett tag att tugga när munnen är torrlagd. Sen väntar 7 snälla kilometer till nästa stopp.

Men tro tusan att någon har lagt dit lite nya backar sen sist. Jag kan verkligen inte komma ihåg att de funnits. Det här är inget myspass. Sorry för vilseledande marknadsföring…

Vi är en supersynkad grupp som Anders Szalkai håller ihop till perfektion. Ibland väntar vi in efter långa uppförsbackar och ingen är gladare än jag när vi får stå still en stund.

Självaste Portugisiska Tågverket samarbetar också och fäller ner en bom som ger en minuts bonusvila. När den som bäst behövs.

Jag har skickat ett sms till Angelica när vi lämnat sista stoppet för att hon ska möta upp spillran som ramlar i mål. Solen steker. Jag är genomblöt av svett. Vi har 11 km kvar.

Jag brukar vara den som är pigg och peppig sista milen men idag går jag på autopilot. Inställd på stranden och badet.

I en korsning får vi välja vänster för fin natur och backar, eller rakt fram för mötande bilar och flackt. Gruppen är rörande överens: bilar. Alla dagar i veckan!

Sista kilometrarna tickar på bra. Vi ligger i 5:22-fart och äntligen får jag känna flow. Vi tar boardwalken längs stranden och sen rätt ner i havet.

Och när vågorna sköljer över mig är jag tamejtusan lyckligast i hela världen. Jag har inte myst en enda meter. Krigat för varje steg. Och är tacksam så in i bängen för att allting ändå går. Och tacksam att få fira min semester med likasinnade!

En fantastisk dag är till ända. Backarna redan glömda och förträngda. Men kom inte och säg att bergspasset är mysigt. I alla fall inte i högsommarvärme…

Belöningen efter 38 km: jordgubbe med dopp. Oslagbart!

Ni kommer få en sammanfattning sen. Om intervaller med Musse, bristen på avokado och det stressiga livet när man ska hinna äta glass mellan SOMA:n och yogan. Idag får ni hålla tillgodo med en konversation med Fredrik på Messenger. Efter det att jag vaknat med världens största underläpp…

Vet fortfarande inte vad som hände när jag sov men nu ser jag normal ut igen…. Eller som jag brukar åtminstone.

Det här är vad jag och min läpp gjorde i morse:

I morgon springer jag hem från berget. Men munsalva på. Springer jag fortare än Musse kan det vara Johaugs salva jag kommit över…

Tröskelpasset är en av veckans höjdpunkter i Portugal. Passet där jag genom åren utmanat mig och känt mig stark. Men också passet som knäckt mig, fått mig att tveka och vika ner mig…

Att krokna var trist. Att vika ner sig och fega var lika trist. I år tvekar jag inte. Väljer rätt grupp, känner mig stark och är nöjd efteråt!

Första intervallen är 3 km i marafart. Därefter följer 4 intervaller mellan 1,8 och 2,6 km, där vi håller marafart minus 10 sekunder/km. Vi kapar sedan 10 sekunder till, till nästa intervall på 1 km och slår på stort med den sista i fri fart som landar på 4:25.

Men den sista är inte den sista. Ledaren fyller år och önskar sig en halvmara med dopp i present. Vi plussar med en lugn kilometer innan vi slänger oss i vattnet. Vem vill förstöra festen för ett födelsedagsbarn liksom? Vattnet är 14 grader enligt ryktet men jag tycker det är varmt. Minst 17 säger jag fast ingen håller med….

Tröskelpasset avklarat. Men dagen har bara börjat!

Och ännu vet jag inte att jag ska utsättas för såväl höga knän som jägarvila innan dagen är slut! Älska träningsläger!