Aktuellt

Jag gillar utmaningar. All time roligast var Sara Rönnes julkalender 2015. I julas designade jag och dottern vår egen springkalender och häromdagen bockade jag tillsammans med löparklubben av sista etappen på Skåneleden. Men det tar ju inte slut där….

I morgon den första juni startar två nya utmaningar. Säkert miljoner till, men det här är de jag går igång på.

Ultratrail Queens drar igång MIDSOMMARKRANSEN. Med en kort instruktion varje dag, och där ens egen fantasi får sätta gränser. Det behöver inte vara löpning, utan vad som helst egentligen. I morgon är temat: ”I det fria”.

Samtidigt startar en ny utmaning med löparklubben. Vi ska springa till ALLA skånes kyrkor (för att avgränsa det hela: bara tillhörande Svenska kyrkan). De är 446 till antalet och det är ju svårt att inte hugga in på en liten kyrkrunda i redan i morgon, fastän planen egentligen var tröskelintervaller.

Ett par kyrkor ute i det fria alltså. Mina utmaningar synkar för kanske första och sista gången.

För är det något jag inte vill göra PÅ NATTEN, så är det att springa omkring på en kyrkogård….   Det kanske får bli lite yinyoga på fredag. Sovandes, med ett bolster mellan knäna….

Gillar du utmaningar?

När man nästan sätter kaffet i halsen:

Det är nyhetsbrevet från Helsingborg marathon som skickats ut, och även fast jag är tillfrågad och väl medveten om att jag ska gästa podden Löpning & Livet, så går det ändå en ilning genom kroppen när jag läser mitt eget namn.

Jag kommer inte ihåg vad vi ska prata om men jag antar att det är mitt favoritlopp alla kategorier. Och det känns enkelt. Och så kommer jag säkert få rätta dem när de säger att jag ska springa 20 år i rad. För att det faktiskt är 30, och att de aldrig riktigt lär sig…  Vem vill sluta vid 61 när man kan sluta vid 71?

Nu ska jag kolla in Runningfrippe. Vad det är för trevlig prick jag ska dela avsnitt med. Och undra om publiken ropar Runningfrippe efter honom som de ropar Piggelina efter mig. Tänker att det är en tungvrickare där från åskådarplats! Anyway. Så här kul kan man ha efter ett marathon i Helsingborg:

Jag får ett spontant infall att jag ska hoppa av bilen på vägen från sportstugan och springa sista 12 km hem. Eftersom beslutet var just spontant fanns inte den mest optimala utrustningen på plats.

Jag får rota i tvättkorgen efter strumpor och väljer de med minst sand. Dvs INTE de som hängde med till playan i lördags. Det funkar. Väl nerstoppade i skorna är det ingen som vet vad de luktar. Men just skorna är det värre med. För jag har bara trailskor i Sportstugan och sträckan Åkarp-Malmö är väldigt lite trail. Jag tänker att jag ska skona trailskorna genom att springa på gräset men alltså, hur jobbigt! När det finns plan asfalt.

Ger upp efter fyra steg. När jag kommer till Sege finns grus utmed cykelvägen och jag håller mig där i säkert en kilometer. Sparar dubbar. Bemödar mig dessutom en liten extrakrok in i Rörsjöparken för att byta asfalt och morgontrafik mot grus och gröna löv.

Sammantaget med en avslutande sväng i Pildammsparken, blev det säkert 2 km grus. Och trailskorna gråter på sin skohylla.

Nu ska jag bara komma ihåg att ta tillbaka skorna till Sportstugan. Risken är överhängande att jag får springa trail i Birkenstocks annars….

Att bjuda löpare på mat är en sann fröjd! Det är ingen som petar i maten eller pratar kalorier. Enda nackdelen är att det blir ont om rester till matlådan…

Det blir många varv till grillen och en slickad skål med potatissallad. På det 2-3 omgångar rabarberpaj och ögon som glittrar på den som öser upp grädde med kommentaren ”det ska vara MYCKET grädde”.

Till lunchlådan får vi bara en korv och ett halvt korvbröd. För att ingen ville ta det sista. Men av 16 portioner rabarberpaj finns faktiskt 2 kvar. För att nio löpare inte orkade mer än 14 portioner… Eller för att det inte fanns plats på tallriken pga av all grädde.

För av grädden blev inget kvar.

Därför cyklade vi 52 km och handlade grädde idag. Att pimpa våra två portioner restpaj med.
Träning och mat alltså. Världsbäst!