Anna

Det här inlägget ska handla om Fredrik. Mannen i mitt liv. Min privata kock, IT-support, cykelpumpare och beslutsfattare. Slut på fjäsket, här kommer the story of en helt vanlig morgonlöpning i Stockholm.

Vi ska springa runt Kungsholmen och rundan mäter 9 km. Jag hinner precis tänka att det är snyggare med tvåsiffrigt när han konstaterar samma sak: att jag minsann inte kommer att nöja mig så!

Det är då något märkligt händer. Jag föreslår att vi ska springa upp på toppen av Västerbron för en photoshoot. För att få ett lite längre pass. Och han tycker det är en bra idé!

Jag tappar hakan. De senaste åren har Fredrik varit bromsen och nejsägaren. Sån som man blir när man är skadad och inte kan springa. Lite bitter ni vet. Gubbe med keps. Att han tackar ja till Västerbron är ett tecken. Han börjar bli sig själv! Och det slutar inte där…

Jag springer före uppför bron. Vi springer från fel håll jämfört med Stockholm marathon och lutningen känns mycket snällare från det här hållet. Jag ska stanna längst upp och vända tillbaka igen men bakom mig hör jag: FORTSÄTT!

Han vill springa hela bron åt ”rätt” håll. För att känna om den är så hemsk som alla säger.

Fredrik har precis kommit med ett typiskt Anna-förslag och han är därmed friskförklarad från alla tidigare gubbfasoner. Han HAR blivit sig själv!

Vi ska såklart inte börja där bron börjar utan nedanför den där förhatliga backen upp till bron. Och lite längre bort ändå för att verkligen börja i havsnivå. Och det är nu han smider sin plan som en gång för alla befäster min teori. The bittergubbe is gone.

Jag springer före. Joggar lugnt. Som han sa att han också skulle göra. Jag ska vänta in honom på toppen för att ta en bild.

Vid knixen där backen blir brantare fortsätter jag jogga. Det gör inte den man som tänker att han ska vara snabbast på den branta biten. Han vevar igång benen och köttar ikapp. Når toppen precis samtidigt som jag och har därmed sprungit snabbare. Hade jag bara hört hans steg…

Men jag såg inte familjefighten komma. Han har inte varit sån på två år. Men det var kanske bäst att han fick vinna. Så han får självförtroende till fler roliga upptåg.

Friskförklarade äkta män är roliga grejer. Mycket roligare än bittra gubbar.

Och ja, jag är också en surtant när jag inte kan träna…

Helsingborg marathonprogrammet lockade med 35 kilometer långpass. Och som det inte var nog, kryddat med marafart + 10 sek/km under 15 kilometer av dem. Jag var nervös hela gårdagen…

Börjar dåligt såklart. Den 10 km långa uppvärmningen går i motvind och benen känns som kola. Kommer det här ens att gå?

Efter kort energi och vätskepåfyllning är det dags att dra igång. 15 kilometer med lite sprutt i benen. Det går förvånansvärt lätt att komma upp i fart. Och de första 13 känns riktigt bra. Sen börjar jag längta efter att få stanna….

När klockan piper för 15 gjorda stannar jag till. Dricker upp båda flaskorna i ett nafs och smaskar loss på resterna av baren jag åt tidigare. Nu hade det ju kunnat vara slut, men alltså jag har 10 kilometer kvar.  Peppar liv i mig själv och stapplar iväg på de sista rafflande 10. De som ska komma innehålla konstiga frågor, spontana bad och en oväntad pulstopp.

Någonstans vid 30 gjorda får jag frågan av en tjej med cigg i mungipan: har du tändare? Alltså ser jag ut så? Kanske springer jag så sakta att det ser ut som jag går. Men rökare alltså…. Har svårt att smälta att jag ser ut som en rökare när jag vill se ut som en jobbig hurtfrisk löpare. Svarar snällt: nej tyvärr. Fast jag mest ville fråga hur hon egentligen tänkte nu…..

Vid 32 kilometer kallar havet. Jag är överkokt, svetten dryper och jag har slut på vatten. För att jag ens ska komma hem behöver jag kyla ner mig. Plask i. Upp igen och hemåt.

Nu känns det som jag springer i åttaminutersfart fastän klockan i efterhand visar på 5:40. Lyfter jag ens benen? Men snart så. Ska världen få se på en sprint…

Längs vägen möter jag en person som jag upplever skum. Han har sår på armarna och en massa bandage. Plötsligt när jag passerar hukar han sig mot marken. Som för att gömma sig för någon. Jag tänker att nu smäller det.  Ser en skjutning för mitt inre och plötsligt fungerar benen.

Det bli en snabb rusch tills jag känner mig på behörigt avstånd och kan såsa till det igen.

Lite action på en lördagsrunda alltså. Kanske mest i min fantasi. Men finns det inte vargar i Malmö så måste man ju ha något annat att stirra upp sig för. Så man inte börjar springa åttaminutersfart….

Han ville springa den galet kuperade banan där Hässleholmsloppet går. Jag ville ut innan jobbet, dvs tidigt. Maxpuls i arla morgonstund blev kompromissen. Även om vi bara joggade…

Banan börjar vid Hovdala slott och efter ett par hundra meter står den där. Backen som dödade mig under själva loppet men som jag tänker ska kännas behagligare så här i joggfart. Den dödar mig igen. För man kan inte jogga i en backe. Eller jo det kan man, men det är precis lika jobbigt. Nu dessutom kryddad med blött gräs och övervuxna stigar.

Och sen fortsätter det. Nerför och uppför. Hela tiden omgärdad av den vackraste natur. Morgonlycka och självplågeri i ett och samma.

Vi är ojämna som tusan. Jag tutar före i uppförsbackarna och blir frånrullad nerför. Önskar att det fanns någon ”platt” också men just den här banan saknar liksom det. Sträckor där jag får sträcka ut och slippa tänka. Glänsa lite…

Den saknade platten kommer först där vi parkerat bilen. Och eftersom klockan visar ojämn kilometer föreslår jag en extratur runt slottet bara för att få känna känslan av att vara stark. Och inte feg.

För i terrängen är jag feg. Jag är Bambi och en mes.

Jag föreslår att vi ska springa banan varje gång vi är i Sportstugan.  Så att jag kan öva upp mig. Bli modig. Sen tänker jag att det var ett jobbigt förslag. Hur kom jag ens på det? Vi hoppas han inte nappar…

Vi ska gå på Virtuellt Body Pump på Nordic Wellness i Hässleholm. Fredrik har i vanlig ordning glömt sitt armband och vi vet att det kostar 20 kronor. Vad vi inte vet är att vi ska betala dessa pengar för ett minst sagt märkligt pass…

I receptionen får vi höra att skärmen inte fungerar men att vi gärna får gå in i salen och träna ändå. Till vår egen mobil. Fredrik undrar lite försynt om han verkligen måste betala för att träna till sin egen mobil, men jo, så är det. Jaja, det var värt ett försök!

När vi kommer in i salen ligger en tjej på en stepbräda och kör bröstlåten. Med mobilen lutad mot en pelare. Och med ljudet på. Såklart. Alla har inte hörlurarna med när man går på gruppträning. Inte vi heller.

Nu ska vi alltså börja uppvärmningen till annan musik än den hon tränar till. Vi placerar oss i andra änden av salen för att hon inte ska störas av musiken och sätter på volymen så låg att vi nästan inte hör den.

Mobilen ställer vi först mot väggen men då ser vi inte ett dugg. Vet ni hur små människor är på en mobil? Och hur man ens ser om det är ett utfall eller en axelpress som utförs? Vi får flytta den närmare och lägga den mittemellan oss.

Nu har vi en minimal skärm med ett minimalt ljud och ska förska uppbringa träningspepp. Men okej, det kan gå…

Det är då spinningen drar igång i salen bredvid och överröstar det lilla ljud vi ändå hade. Men vi kör.

En bit in på uppvärmningen börjar tjejen bakom oss flåsa järnet. Känns helt taget ur luften mitt i en långsam marklyft, men just det, hon är ju lite längre fram i passet. Kör Clean & Press så det ryker. Individuell träning i grupp. Ett helt nytt koncept.

Skönt ändå när hon är klar så vi kan brassa på volymen och höra instruktionerna. Så blir åtminstone de sista låtarna rätt utförda. Första halvan not so much. Men det burrar lite i axlarna så något har jag i alla fall gjort.

När vi går ut frågar vi om skärmen varit trasig länge och det har den. Hela veckan. Men det är visst helt omöjligt att ställa in passen…

Men jag är inte bitter. I morgon blir det glitter. För då ska jag springa. Och till det behövs varken skärm eller musik!