Kompromiss och chockstart

Han ville springa den galet kuperade banan där Hässleholmsloppet går. Jag ville ut innan jobbet, dvs tidigt. Maxpuls i arla morgonstund blev kompromissen. Även om vi bara joggade…

Banan börjar vid Hovdala slott och efter ett par hundra meter står den där. Backen som dödade mig under själva loppet men som jag tänker ska kännas behagligare så här i joggfart. Den dödar mig igen. För man kan inte jogga i en backe. Eller jo det kan man, men det är precis lika jobbigt. Nu dessutom kryddad med blött gräs och övervuxna stigar.

Och sen fortsätter det. Nerför och uppför. Hela tiden omgärdad av den vackraste natur. Morgonlycka och självplågeri i ett och samma.

Vi är ojämna som tusan. Jag tutar före i uppförsbackarna och blir frånrullad nerför. Önskar att det fanns någon ”platt” också men just den här banan saknar liksom det. Sträckor där jag får sträcka ut och slippa tänka. Glänsa lite…

Den saknade platten kommer först där vi parkerat bilen. Och eftersom klockan visar ojämn kilometer föreslår jag en extratur runt slottet bara för att få känna känslan av att vara stark. Och inte feg.

För i terrängen är jag feg. Jag är Bambi och en mes.

Jag föreslår att vi ska springa banan varje gång vi är i Sportstugan.  Så att jag kan öva upp mig. Bli modig. Sen tänker jag att det var ett jobbigt förslag. Hur kom jag ens på det? Vi hoppas han inte nappar…