Har du tändare?

Helsingborg marathonprogrammet lockade med 35 kilometer långpass. Och som det inte var nog, kryddat med marafart + 10 sek/km under 15 kilometer av dem. Jag var nervös hela gårdagen…

Börjar dåligt såklart. Den 10 km långa uppvärmningen går i motvind och benen känns som kola. Kommer det här ens att gå?

Efter kort energi och vätskepåfyllning är det dags att dra igång. 15 kilometer med lite sprutt i benen. Det går förvånansvärt lätt att komma upp i fart. Och de första 13 känns riktigt bra. Sen börjar jag längta efter att få stanna….

När klockan piper för 15 gjorda stannar jag till. Dricker upp båda flaskorna i ett nafs och smaskar loss på resterna av baren jag åt tidigare. Nu hade det ju kunnat vara slut, men alltså jag har 10 kilometer kvar.  Peppar liv i mig själv och stapplar iväg på de sista rafflande 10. De som ska komma innehålla konstiga frågor, spontana bad och en oväntad pulstopp.

Någonstans vid 30 gjorda får jag frågan av en tjej med cigg i mungipan: har du tändare? Alltså ser jag ut så? Kanske springer jag så sakta att det ser ut som jag går. Men rökare alltså…. Har svårt att smälta att jag ser ut som en rökare när jag vill se ut som en jobbig hurtfrisk löpare. Svarar snällt: nej tyvärr. Fast jag mest ville fråga hur hon egentligen tänkte nu…..

Vid 32 kilometer kallar havet. Jag är överkokt, svetten dryper och jag har slut på vatten. För att jag ens ska komma hem behöver jag kyla ner mig. Plask i. Upp igen och hemåt.

Nu känns det som jag springer i åttaminutersfart fastän klockan i efterhand visar på 5:40. Lyfter jag ens benen? Men snart så. Ska världen få se på en sprint…

Längs vägen möter jag en person som jag upplever skum. Han har sår på armarna och en massa bandage. Plötsligt när jag passerar hukar han sig mot marken. Som för att gömma sig för någon. Jag tänker att nu smäller det.  Ser en skjutning för mitt inre och plötsligt fungerar benen.

Det bli en snabb rusch tills jag känner mig på behörigt avstånd och kan såsa till det igen.

Lite action på en lördagsrunda alltså. Kanske mest i min fantasi. Men finns det inte vargar i Malmö så måste man ju ha något annat att stirra upp sig för. Så man inte börjar springa åttaminutersfart….