Ärad vare stötvågen!

Jag har inte vågat skriva det, men i tisdags sprang jag för första gången utan smärta sedan i april. Höften från Löparkalaset har sedan länge tystnat, men efter Helsingborg maraton i augusti har jag som bekant brottats med en hälsena. Och i tisdags alltså. Knäpptyst. Inte ont, varken under eller efter passet. Hade glömt den känslan och blev så glad att jag typ hjulade till kaffebaren efteråt. Men jag skrev inget. Ville inte jinxa….

Nu har jag inte sprungit sedan dess och kan inte garantera att det inte kommer tillbaka, men jag har inte ont i vardagen, inte i trapporna, inte i tåhävningarna. Något har i alla fall hänt och  jag vill sjunga min lovsång till stötvågen och världens bästa sjukgymnast Jonas Alemo!

Stötvågen och jag är kompisar sedan tidigare. De var den som hjälpte mig att bli av med min hälsene-tendinos som jag gått omkring med i flera år. I tron att det var så det skulle kännas att bli 40… Den  är bland det värsta och bästa som finns på samma gång, och själva definitionen av HATKÄRLEK. Så ond men så bra.

Det är två veckor sedan jag fick behandlingen. Två veckor sedan jag bet mig i underarmen av smärta. Men helt uppenbarligen var det värt det.

Redan fyra dagar efter behandlingen märker jag förändring. Det känns fortfarande när jag springer, men det släpper direkt efteråt. Tidigare har jag haltat två dagar efter varje runda. Allt eftersom känns det mindre och mindre under själva löpningen och i tisdags alltså. Inget.

Jag har glömt känslan att springa utan ont och kommer på mig själv med att springa och le. Se fånig ut. Jag tänker att stötvågen är den bästa mackapär som någonsin uppfunnits, och är nästan beredd att ge Nobelpriset till den som hittat på den. Jag studsar fram på min nya hälsena och börjar tamejtusan nästan sjunga också. Stötvåg alltså. En sån skulle man ha i garderoben!