Race report: Löparkalaset 3h

Ont i höften och tveksam start. De få löpstegen mellan toaletten och starten känns inte helt hundra men jag ger det ett försök.

Loppet är ett typiskt omklädningsrumslopp. Vi står och trycker i omklädningsrummet för att skydda oss mot den isande vinden innan start. Jag träffar nya och gamla bekantskaper, snackar klädval, strategier och bara allmänt minglar. Jag älskar omklädningsrumslopp! Några ska springa en timme, några tre timmar och några sex. Det gäller att ha koll på vem som tillhör vilken distans så man inte luras med på någons milfart.

Starten går och tre fjärdedelar av the Nystedt family är på plats. Fredrik och Alva springer en timme och jag är anmäld till tre. Men det kan lika gärna bli 400 meter.

Varje steg känns i höften men smärtan lättar efter hand. Det är mitt första tidslopp på bana och jag älskar underlaget. Det är mjukt och det är platt. Jag kan helt och hållet stänga av mitt huvud och bara mata. Benen är superlätta, om vi tänker bort den där gnagande känslan i höften.

Fredrik satsar på ”snabbast möjliga”, Alva satsar på 11 km och jag satsar på att ta mig runt.

Efter en sprungen halvtimme framgår det att Fredrik leder herrarnas 1-timmes lopp och Alva leder damernas. Det är mycket NYSTEDT i högtalarna och jag är stolt som en tupp. Vilka stjärnor. Men jag vet att Alva är toanödig, och vet inte hur hon ska lyckas få till ett toabesök utan att bli omsprungen. Toaletterna ligger i omklädningsrum i angränsande byggnad. Lystrar till högtalarutropen och förstår att det har gått vägen. Vi närmar oss mål för entimmeslöparna och hon leder fortfarande. I efterhand berättar hon stolt att hon lyckades spurta till toan (det var en bit) och tömma blåsan på bara 40 sekunder. Kan vara världsrekord bara det.

Själv lyckas jag befinna mig så långt bort från prispallen som möjligt på båda deras prisutdelningar och missar hela spektaklet. Men jag vill inte stanna till, för plötsligt börjar det pratas om NYSTEDT-ledning även på damernas tretimmars…

Jag vet inte hur långt bakom tvåan befinner sig men jag uppfattar det som att hon bara är 1-200 meter bakom. Det hjälper inte att vända sig om heller för jag vet inte vem av alla det är. Tänker att jag inte får såsa till så att hon kör om mig. Jag kan ju liksom aldrig svara på sånt. Och det hade varit coolt med en familjetrippel. Dessutom har jag hört i högtalarna att det är fina priser. Vi snackar presentkort på Runner’s store. Bättre än vilka vattenflaskor och reklambadlakan som helst!

Varvar samma personer gång på gång. Blir varvad av samma personer gång på gång. Plötsligt har jag koll på hela startfältet. Utom den där hemliga tvåan. Vem är hon egentligen och varför kan ingen berätta hur långt bakom hon är?

Med trettio minuter kvar får jag höra att jag har en ”trygg ledning” men vågar inte riktigt slappna av. Dock bromsar höften farten och kilometertiderna dalar något. Bara hoppas att hon har sparat spurten…

Räknar varv. Varje varv tar två minuter. 15-14-13…. snart är det bara 2 kvar. Börjar känna att det kan gå vägen. Att vi kan ta en familjetrippel. En cool känsla som håller mig pepp hela vägen in i mål. Nu är det ju inte själva målportalen som är målet utan mitt mål är halvvägs ute på banan. När tretimmarssignalen går är det bara att tvärstanna och vänta in mätning. Mest strategiskt hade varit att stanna precis efter målbågen för att få mätningen gjord på direkten. Nu får jag stå och huttra lite på banan i väntan på mäthjulet. Passar på att njuta av att se sextimmarslöparna knata vidare. Det är ju ändå rätt skönt att sluta här…

När jag anmälde mig tänkte jag att 30 km var lagom långpass två veckor innan Köpenhamn marathon. Nu blev det 37. Och med 5 kilometers marginal till tvåan. Alltså jag hade kunnat fika lite mer!

Så långt allt bra. Ett fantastiskt roligt lopp. Många kända ansikten och trevligt folk. Fina priser och gott fika. Alltså, allt var egentligen tipptopp. Förutom det faktum att jag inte kan gå nu.

Höften skriker. Nu återstår hur fort den repar sig och om det var värt det. Men alltså jag vann. Det hade jag ju inte precis gjort i Köpenhamn. Kan jag inte springa får jag väl köpa upp ett lager danska wienerbröd och sätta mig och heja någonstans. Nu firar vi vettja.

Har jag sagt att jag ser rolig ut i keps förresten?

11 Kommentarer

  • Svara
    A-mamman
    4 maj, 2019 kl 21:29

    Men alltså – tre guldmedaljer till samma familj! Sjukt ju. GRATTIS!!

    • Svara
      Anna
      7 maj, 2019 kl 06:57

      Faktiskt lite roligt! Familjen fick en halv artikel i lokala trelleborgsblaskan 😀

  • Svara
    elsa
    4 maj, 2019 kl 22:18

    snyggt med familjetrippeln!

  • Svara
    Ingmarie
    4 maj, 2019 kl 22:27

    Helt galet bra av er alla! Stort grattis!

  • Svara
    Ann-Sofie
    5 maj, 2019 kl 11:34

    Lysande✨Grattis!! 😁😁

  • Svara
    Gert
    5 maj, 2019 kl 12:41

    Grattis alla tre. :)

  • Svara
    Pernilla
    5 maj, 2019 kl 15:55

    Riktigt bra kämpat alla tre!🥰⭐️⭐️⭐️, så coolt med tre 1:a pris👏👏👏

  • Svara
    Helena
    5 maj, 2019 kl 19:19

    När man känner igen en bana på ena kurvan vet man att man varit där några gånger :-) Gratulerar till trippeln och krya på höften!

    • Svara
      Anna
      7 maj, 2019 kl 06:56

      Haha. Jag har typ aldrig ens varit på en bana. Men nu tror jag att jag känner igen den här jag också 😀

  • Svara
    ullabella
    6 maj, 2019 kl 10:49

    Tidslopp är så kul att springa, du gör det i din egna takt, du kan gå av när du vill och ändå få medalj, vila och äta när du vill och är aldrig ensam även om man är långsam. Det är mer utmanade att springa tidslopp mentalt sett, särskilt på en kort bana, utsikten (eller bristen på den) varierar inte alls och kroppen bara skriker vila – framförallt på 6h och över.

    • Svara
      Anna
      7 maj, 2019 kl 06:55

      Det jobbigaste var att se klockan hela tiden och att det liksom bara hade gått två minuter sen sist… annars har jag rätt lätt att koppla bort tid oc rum. Får springa med ögonbindel nästa gång 😀

    Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.