Lidingöloppet

Det fanns en tid i livet då Lidingöloppet var lika mycket tradition som julafton och midsommar. Under många år hade vi en stående bokning av barnvakt den där sista helgen i september, och själva utflykten till Stockholm blev en av våra två helger av egentid när barnen var små. Den andra var Stockholm marathon…

Nu är det många år sedan. Men jag kunde inte låta bli att tänka tillbaka lite, nu när årets lopp närmar sig. Här är mina samlade minnen från Lidingö. Åren 1997-2010.

1997
Fredrik springer. Jag har ännu inte förstått att man kan springa längre än 5 km och tycker nog de flesta är galna som springer 30. Fredrik är 24 år och stark som en häst. 2:11 blir tiden. En silvermedalj. Och en tid jag fortfarande får höra berättas om…

2005
Jag har börjat springa efter två födda barn och lyckats komma över den där tröskeln vid 5 km. Nu är det dags att prova Lidingö tjejlopp. En hel mil! Jag känner mig coolast i stan som springer så långt. Kommer i mål på 53 minuter. Eftersom jag ännu inte uppfunnit bloggen vid den tiden har jag ingen aning om hur det var…

2006
Nu börjar jag tuffa till mig. Bli distansblind. 15 km känns inte längre som två varv runt månen. Fredriks bror Johan har sprungit distansen året innan på tiden 1.20.38. Det hade varit underbart att visa honom var skåpet ska stå men pga av en typiskt otajmad skosnörning missar jag målet med SJU sekunder… Det minns jag, utan stöd av bloggen. Traumatiska minnen har en tendens att bestå.

2007
Bloggen är uppfunnen och jag läser mig till att det var ett regnigt år. Och att jag nästan missar starten pga toakö. Allt som vanligt alltså. Min första tremilare och nu har långdistansaren vaknat. Jag blir tydligen nästan inte ens trött…Premiärtiden blir 2:52, slagen med åtta minuter av Fredrik.  2007 har jag ännu inte förstått att det skulle kunna gå att slå honom. Tanken fanns inte. Inte då…

2008
Kapar mitt Lidingörekord med 8 minuter och är stolt som en tupp. För första gången har jag dessutom vunnit över Fredrik. Kanske mest pga av att han har ont i vaden. Men ändå, jag är familjebäst på Lidingö det året. Men det kostade några blodblåsor!

2009
Jag har fått mitt första löparknä efter Stockholm marathon och kan inte springa. Men resan är betald så vi åker upp ändå. Och PROMENERAR sträckan kvällen före. Det tar fem timmar och skogen ligger becksvart sista milen. Fredrik har försäkrat mig om att det finns elljus men man ska uppenbarligen inte lita på en besserwisser. Dessutom är det här nästan tio år innan han upptäcker sin fäbless för pannlampor. Hade vi hoppat fram tio år hade vi lyst upp hela Lidingö, men nu var det alltså inte så…

2010
Den rafflande släktfejden. Det är jag, Fredrik och hans löpstarke kusin i samma startgrupp. Och medan jag och kusinen ligger och fightas under den andra milen håller sig Fredrik ett par minuter bakom och samlar kraft. Det är ett smart drag ska det visa sig. Han kommer förbi och jag kan inte svara. Han slår mig med 34 sekunder och vi är alla tre i mål inom en minut. 2010 är året jag cashar in min silvriga Lidingömedalj med tio minuters marginal. 2:28 blir tiden och jag fattar fortfarande inte riktigt hur det gick till.

Sen blev det inte fler Lidingölopp. Året efter kom ett nytt löparknä på posten och sen började vi upptäcka att det fanns andra lopp. New York marathon blev fokus 2012 och 2014 och sedan drog ju Helsingborg marathon igång…

Men det är inte utan att jag sitter och blir sugen när den stora löparfesten närmar sig.

Ett skadefritt 2020 och en Lidingö comeback 10 years later kanske är en bra plan för nästa år…?