april 2019

Folk förstår inte alltid hur jag kan springa utan musik. Jag förstår å andra sidan inte hur man kan springa MED. När jag springer går min hjärna på högvarv. Jag tänker nog aldrig så många konstiga tankar som just då. Musik hade liksom krockat med dem och gjort kaos i tankeverkstan. Jag tror det hade kunnat börja ryka däruppe…

Igår sprang jag 13 kilometer innan jobbet. Här är ett urklipp ur min hjärnlogg:

50 meter: ”skon sitter lite löst, ska jag orka stanna?” (inget svar)
100 meter: ”foten kanske svullnar så det känns bättre sen”….
300 meter (passerar en stor klocka):  ”exakt en minut senare än förra veckan. Antingen springer jag sakta eller så bytte jag om sakta!”

400 meter (övergångsställe): ”oj hoppsan det var rött! Jaja, han såg ju inte jättesur ut i bilen….”

800 meter: ”Saluhallen. Chocolatte. Chokladpraliner. Det är fina grejer!!!!”

1 km: ”Jäkla ombyggnad och attans trång passage, jag kommer att krocka, bli överkörd och förvandlad till pannkaka precis här. Vilken morgonrunda som helst. Kan de inte cykla som folk i Malmö?”

3,1 km (passerar kallbadhus): ”tänk att folk hoppar i frivilligt och betalar för det. Springer hellre till månen…”

3,5 km: ”det luktar skit, öka farten.

3,6 km: ” det luktar fortfarande skit, sänk farten! Du ligger precis bakom lastbilen som städat stranden från tång. Låt honom köra….”

Håller andan

4,2 km: ”starten på tomtelöpningen varje år, undrar om det är normalt att springa omkring som en tomte?” och  ”finns det ingen påsklöpning?”

5,5 km: ”glassigt läge, här kan jag bo”

6 km: ”var är den där ön jag ska till? Måste ju vända snart….”

6,5 km: ” en ö, en photoshoot och nu hem. Fast vad hände med vinden när jag vände???? Jag orkar inte….”

8 km: ”fasen vad det blåser, undrar om man skulle testa en sån där elscooter?”

9 km: ”eller lifta med en lådcykel? Undrar vad de har för maxvikt? Jag väger nog inte mer än två barn och en Ica-kasse”

10 km: ”in bland husen, jag offrar havsutsikten för lite lä, mycket skönare så!”

12 km (passerar klockan igen): ” I bra tid. Jag kommer hinna kaffet!”

13 km (gymmet för ombyte): herrejäklar vad det luktar hudkräm. Och har inte den där tjejen stått framför spegeln sen jag gick??? Folk byter visst om hur länge som helst!  Jag kör snabba puckar, fem minuter max. Håret kan jag borsta på jobbet….”

Nu kaffe!

Ett lopp vars namn innehåller både löpning och kalas kan ju inte bli fel. Därför råkade jag precis klicka hem en startplats till vårens Löparkalas i Trelleborg, ett tidslopp på bana med alternativen 1 timme, 3 timmar eller 6 timmar. 

Blev sugen på tidslopp efter att ha sprungit två timmar runt Stortorget i Lund i vintras. Från att ha trott att runt-runt inte skulle vara min grej, var jag nu plötsligt övertygad om att jag inte har något som helst problem med att springa i cirklar. Eller ovaler…

Har sneglat på Löparkalaset sedan dess. Problemet är att det ligger bara två veckor innan Köpenhamn marathon. Därför vågar jag inte chansa på 6-timmars, som är den distans jag helst ville prova. Och det grämer mig lite. För det där fikabordet smakar ju förmodligen som godast efter fjärde timmen…

Men hellre ett litet kalas än inget kalas! Den 4 maj smäller det. Vem ska dit och springa rundor med mig?

Senast jag drog till Trelleborg. BUS 2018.

Det där med att springa samma runda två dagar i rad var ju lite kul. Som upplagt för att tävla mot sig själv…

Jag tänkte att det skulle bli trist att nöta samma 22 kilometer som igår men jag hade fel. Det blir istället en enda lång déjà vu där jag liksom tänker mer på vad som hände var, än att jag faktiskt springer. Vid 8 km råkar jag snegla på klockan och inser att jag ligger före gårdagens tidtabell. Och det väcker små horn i min annars helt släta panna…

Trots att jag har 22 km i benen sedan igår börjar jag tävla mot mig själv. Vägrar tappa fart uppför och släpper nödbromsen på väg ner. Andningen är hög men jag känner mig stark. Går för pers…

Jag vet att Fredrik efter sin orienteringstävling kommer att möta upp mig på sin nerjogg. Jag gissar att det kommer att ske vid ca 19 km, och jag ägnar minst en halvtimme åt att grubbla på om jag verkligen ska vara social och sumpa mitt pers-försök med en nerjogg. Eller helt enkelt låta honom hänga med…

Såklart får han hänga med. Vi har ju hela livet på oss att prata. I det här tempot är nämligen ingen speciellt pratsam. Fredrik grymtar förvisso lite där bak men inget som kan tolkas eller förstås.

På samma plats, utanför samma toavagn, är målet. Tre minuter snabbare än igår. Nu väntar pers-bärs. Fast jag har förhandlat bort den mot en cappuccino. Såklart.

En pers-cappuccino i solen. Så värt.

Mellan april-augusti varje år tar jag ledigt från min lördagsspinning. För att vädret är för najs och loppen för många för att binda upp sig att vara inomhus. Det är liksom på lördagar det händer. 

Fast just idag hände inget. Därför hängde jag med orienterarfamiljen till Bosarp och tjuvsprang den runda jag egentligen skulle springa i morgon.  I morgon springer jag exakt samma runda och cashar därmed in 44 friska kilometer på helgkontot. Fast jag ska vara lite smart och ta rundan åt andra hållet. På så vis får jag (till skillnad från idag!) motvinden i skogen och medvinden på asfaltrakan. Om inte vinden vänt förstås…

Att det är samma runda kommer jag inte att märka. Som den guldfisk jag är kommer det att kännas helt nytt och fräscht. Jag kommer inte känna igen mig och jag kommer springa precis lika mycket vilse som vanligt. Jag kommer upptäcka sjöar längs vägen som jag missade idag och förundras över hur kuperat det är.

Och by the way. Vi har 17 grader och sol. Jag lider med er som fått snö. Om ni behöver fly er landsända så har jag plats i mitt garage. Mellan Stävie Trail-banderoller, gamla cyklar och överblivna nummerlappar finns en kvadratmeter över. Det är bara att flytta in. Ingen ska behöva leva med snö så här års….