Race report: Göteborgsvarvet 2018

Jag hann shoppa två linnen, ett par skor och en massagekudde på 25 minuter. Det var dagens enda pb. Löpformen medger inga pangtider nowadays men allt handlar ju inte om tid. Det handlar ju också en hel del om toaköer, nytillkomna backar och sneda nummerlappar med namn…

Jag startar 13.08. Då har jag checkat in på minst tre bajamajor och ändå fått sistaminutenkissa i skogen. Kardborrebandet med chippet har börjat skava redan under toalett-intervallerna. Ser blodvite som den enda möjliga utgången och laddar mentalt för ankelsvid. Kardborreband och ankelstrumpor är en dödsdömd kombo men jag är för varm för att ens tänka på kompressionsstrumpor!

Det går fort i starten och jag känner malplacerad. Har svårt att hitta min egen rytm. Stressas när folk passerar mig. Har helker inte bestämt om jag ska gå på fullt eller njutspringa. Det är ju trots allt bara två veckor till Stockholm marathon. Det blir nått mittemellan. För sakta för en bra tid och för fort för att vara helt bekvämt i uppförsbackarna.

Jag brukar hävda att Göteborg är platt och att jag minsann aldrig upplevt någon backe där som är värre än Storgatan i Kävlinge. Idag är backarna många och jag undrar stilla vem som lagt dit dem…

Det blir en kämpig start och trots Mias glada hejarop uppbringar jag ingen kraft i låren. Det är inte förrän jag kommer över på andra sidan som jag får lite hopp om livet. Här är det platt och lättsprunget. Kilometrarna tickar och peppen är total. Hela Göteborg är ute och jag ser minst lika många picknickfiltar som löpare. Jag ser dock ingen Götaälvsbro!

Springer i oändlighet men den kommer inte. Har personen som lagt dit alla backar stulit bron? Kommer jag aldrig att komma tillbaka till rätt sida och nå målet?

Tillslut kommer den och jag kan andas ut. Nu är det bara världens längsta aveny kvar innan de sista fyra mot mål. Duschar i alla duschar som bjuds och slåss med mina medlöpare om den lilla strängen asfalt mellan kullerstenarna. När det gäller asfalt är mina armbågar sylvassa, ge mig!

Nummerlappar med namn är värsta produktutvecklingen sedan jag senast sprang! Alla hejar på mig och mitt huvud går i spinn när jag tror jag ska se någon jag känner. I 95% av fallen gör jag inte det, men jag blir grymt peppad av att höra mitt namn!

Sista biten börjar folk vackla och jag ser två personer segna ner framför mig. Solen tar ut sin rätt och det är läskigt att se. Men båda två har turen att falla framför fötterna på sjukvårdare! Bra tajmat!

Längtar till målgång och drömmer om vattensprutorna. Planerar att tigga dusch av dem alla. Det är nära nu och precis innan ingången på Slottskogsvallen möts jag av GRUS under mina skor. Känns som värsta trailen och lyckan är total när gruset byts mot tartan.

I mål på 1.39.41. Gissar att de är mitt näst sämsta Göteborgsvarv. Bryr mig inte så mycket om tiden men är lite orolig över känslan i backarna. Stockholm ska ju vara kuperat i år…

Klämmer till med femton seconds of fame i Sveriges radio innan jag får mottaga årets fina medalj!

Dags att ladda om. Two weeks till mara. Har druckit två sedvanliga cappuccino, men resten av kvällens återhämtning är lite utanför boxen. Mer om det i morgon! Stay tuned…