maj 2008

Stockholm marathon är nu nära förestående, har det kunnat undgå någon? På träningsbloggarna skrivs det kilometervis med inlägg om allt från klädval, snortekniker, laddningsprinciper och överlevnadstips.

Idag var det visst dags för tömning av kolhydratförråden om man följer Szalkai (och många andra). Jag struntade i den biten och åt som vanligt. Ser inte riktigt vitsen med att tömma faktiskt. Tyckte tvärtemot det var skönt att köra sista passet löpning med god energi. Känns bättre att ha den pigga känslan i bagaget inför lördag. Men men, alla gör på sitt sätt och det som passar en passar inte den andra. Så är det ju.

Att köra pump för första gången på länge, 4 dagar innan maran är nog inte smart oavsett vilken strategi man har. Träningsvärken brukar ju komma som ett brev på posten och sitta i allt för länge.

Som instruktör är det dock inte alltid att passen kommer exemplariskt tajmat innan ett marathon. Så det var bara att pinna iväg och slänga upp stången på axlarna. Deltagarna tittade lite konstigt när jag bara lastade på 10 kg på knäböjen så jag kände mig tvungen att förklara… Jag tror jag blev ursäktad.

Nu mina vänner. Om fyra dagar har väldigt många av oss väldigt ont i väldigt många kroppsdelar. Och somnar väldigt tidigt i en väldigt skön säng. Skål!

Körde lunchlöpningen som planerat trots brist på klocka. Uppvärmning på 18 minuter funkade hyfsat utan sekundvisare och minutmarkeringar. 80 meters-koordinationslopp fick bli 80 stegs-koordinationslopp i stället. Insåg efter första 20 stegen att det var himla svårt att hinna med att räkna i den stegfrekvens jag körde, det blev lite tju-nio, tju-tio av det hela och sen snubblade jag på tungan.

Ändrade strategi på nästa 80: 2-4-6-8-10,2-4-6-8-10, osv åtta gånger. Höll räkningen på fingrarna tills det blev åtta. Funkade fint.

Sen blev det dags för 54 sekunders intervallerna, eller 200 meter som det var tänkt. Fortsatte med samma beprövade metod: 2-4-6-8-10 fem gånger. Så åkte tummen fram. Fem gånger till och sen pekfingret. Fem gånger till och sen långfingret. Och sen var det tänkt en gång till för att komma till ringfingret vid i 200 meter. Men nånstans mellan pek och lång fumlade jag bort mig och tappade räkningen totalt. Fick köra några tior extra för att vara på den säkra sidan…

Så nu har jag ingen aning vad jag har sprungit, men 44 minuter blev det. Och härligt var det. Sol och lagom varmt. Nu lägger jag ner löpningen tills på lördag. Men då blir det springa av!

Den här veckan är fullständigt kaotisk. Fylld av sånt som kallas vardagsliv: hämtningar, lämningar, läger, simskola, handboll, dans, makens tjänsteresor med mera. Att klämma in träningen i allt detta känns minst sagt klurigt! Som tur var får jag träna en timme i veckan på arbetstid och idag tänkte jag utnyttja detta till mitt sista löppass.

Gled in på sista veckan Szalkais marathonschema för att få lite tips. Koordinations- lopp och 54 sekunders-intervaller verkade vara konceptet, så fine, jag testar. Packade ner skor, strumpor,tights, sport-bh och jag-tränar-inför-stockholm-marathon-tröjan (måste ju få briljera lite på jobbet också!). Så långt all väl.

Det var bara det att jag glömde pulsklockan. Att jag glömde pulsbandet gör mig inget, kör ändå utan puls (nåja..)så här på slutet. Men KLOCKAN??!?!! Hur ska jag kunna springa 54 sekunder med en analog klocka som saknar både sekundvisare och minutstreck???

Och då säger ju förståss vän av ordning att det inte spelar så stor roll om det blir 54 sekunder, 50 eller 60. Och det är ju sant. Men med min tidsuppfattning kan det lika bra bli 20 eller 95….

Skit också. Fast det hade varit värre utan skorna så jag ska inte klaga.

Nu har jag haft min post-göteborg-vecka. En veckas reload, både muskulärt och mentalt. Har ätit som vanligt och tränat som det känts bra.

Nu är det dags att tänka Stockholm. Att planera träningen så jag är så utvilad som möjligt på lördag, utan att för den skull såsa till och bli seg i kroppen. Jag måste tänka på vad jag stoppar i mig. Ladda förråden. Och äta lite mindre fibrer för att slippa jobbig mage när det närmar sig.

Dessutom måste jag sova. Jag är sämst på att komma i säng på kvällarna, men den här veckan ska det bli ändring på det, HALV ELVA SENAST jag lovar!

I takt med att dagarna går ökar mina nojor. Jag har börjat paniksurfa på SMHI igen. 15 grader och sol på fredag… längre prognos finns inte ännu, jag får nöja mig med den så länge. Känns helt ok.

SMHI och alkogel är min dagliga ritual. Eller daglig och daglig…. kankse mer varje timme. Haha, jag är knäpp!