Race reports

Det är lite självplågeri, men det närmsta jag kommer både Göteborgsvarvet och Köpenhamn marathon: jag läser mina race reports…

För det är i helgen det sker. En av årets största löparhelger med två grymma fester staplade på varandra. Göteborg i dag och Köpenhamn i morgon. Jag känner typ ett ton människor i varje lopp och känslan av Askungen utan bal är inte helt obefintlig. Men vad är väl en bal på slottet?

I Göteborg läser jag att det har växt upp nya backar på en annars identisk bana. De kom tydligen lagom till förra året! Jobbigt är det visst också. Nästan tur att jag slipper…

I Köpenhamn är visst känslan magisk, och gåshuden total. Fantastisk läsning som jag helst inte läser just idag…

Men ändå. Göteborg. Där alla befinner sig i detta nu. Men jag behöver inte undra över hur det hade varit, för det vet jag. Så här hade det gått till:

1. Jag stressar runt på mässan. Vill köpa och klämma på allt, men har inte riktigt ro i kroppen. Panikköper lite halvt oprovat som inte alltid blir helt bra…
2. Matångesten. Med start kl 13.00 är det för långt efter frukost men för tidigt för att hinna en lunch. Vad ska jag äta? Och varför kommer jag aldrig ihåg hur jag gjorde förra gången?
3. Bajamajaångesten. Alltså med 60000 pers är det liksom omöjligt att skaffa tillräckligt många bajamajor. Och allteftersom åren går har fler och fler hittat till min hemliga toalett i friidrottens hus. Nu är det milslång kö där också. En kamp mot tiden som alltid slutar i skogen. Bland 48000 andra rumpor.
4. Skosnörena. För löst knutna. Upptäcks först i startfållan. Försöker böja mig ner men väggen av löpare är kompakt. Jag kommer inte ner. Paniken över lösa skor som trillar av. Tränger mig ut till kanten och petar ut foten under kravallstaketet. Sen ska man tränga sig in igen….
5. Uppvärmning i samma vägg av löpare. Jag klappar tumme mot pekfinger i takt till knäböjen på scen…
6. Startskott. Undrar om det är snabbare att välja högerfilen eller vänsterfilen där vägarna delas. Samma fråga varje år, varför undersöker jag aldrig saken på riktigt?
7. Första kilometerna. Sjuhelsicke vad det går. Varför springer alla så fort i den startgrupp jag seedat mig till? Är det ingen annan som behöver 8 kilometer för att vakna?
8. Poseidon. Killen man längtar efter. 4 km kvar.
9. Vattensprutan i målgången. To die for. Men hur hittar man supporterklacken bland miljoner människor? Glömde visst bestämma plats. Som alla andra år…
10. Känslan efteråt! Värt varenda punkt ovan och lite till.

Typ så. Nu fick jag återuppleva kalaset. Gott så. Jag önskar alla dagens löpare världens lycka till och lägg gärna en kommentar om ditt lopp efteråt! Om så bara ett enda ord som sammanfattar din upplevelse. Hade varit underbart att läsa!