Nytt brev från Vänsterbenet

img_1729

Hej!

Vänsterbenet här. Det var ett tag sen jag skrev sist och jag känner att jag behöver ventilera.

Jag tycker det är kul att du inte är så pjåskig. Att du inte lägger dig på soffan och vilar dig i form. Ett vänsterben på soffan är nämligen inget lyckligt vänsterben. Och det är ju faktiskt precis då jag gör som mest ont. Eller när du envisas med att yoga.  Sträck ut mig och jag dör. En vuxen människa som leker hund alltså. Hur normalt är det…?

Anyway. Jag tyckte det var spännande att springa trail-lopp häromdagen. Utom den där enda gången när du testade dina skridskokunskaper i leran och gled okontrollerat i sidled. Då vred jag mig av smärta, trodde jag skulle gå av.  Lova mig att inte göra om det, så lovar jag att vara snäll och tyst. Du är för gammal för att bli skridskoprinsessa, lika bra att ge upp det där…

Jag är lite förvånad att säga det här men jag har faktiskt inte ett dugg mer ont nu än innan söndagens lopp. Visst knäpper jag lite när du lyfter mig, precis som tidigare. När du tar på strumporna eller gör knälyft. Det låter läskigt men gör inte ont. Det finns öronproppar för sånt.

Det bästa med att ha sprungit 25 km terräng är att resten av kroppen faktiskt också får ha lite ont. Att jag inte behöver vara ensam i min smärta. Jag skrattar lite i smyg åt dina ömmande hålfötter, liktornen på lilltån och träningsvärken i rumpan. Det är liksom rätt åt dem. De som vanligen bara glider räkmacka när jag lider. Kan vi springa lite mer sa du? Ge dem vad de tål…

Skämt å sido. Det är lätt att bli ivrig. Jag vet att både du och jag vill springa Lund Runt på lördag. 27 kilometer asfalt. Men jag tror vi ska försöka sansa oss. Göra oss redo för BUS-löpning helgen efter. 23-37 kilometer beroende på hur mycket bananas vi går. Och hur mycket vi ska dansa på borden på bröllopet kvällen innan…  Kan du ens dansa förresten?

I övrigt kan du fortsätta att massera mig snällt, men hälsa den där massören att jag inte klär i tennisbollsstora blåmärken. De matchar inte klänningen jag ska ha på bröllopet.

All for now.

Ditt för alltid

Vänsterbenet

18 Kommentarer

  • Svara
    andreas
    22 november, 2016 kl 12:24

    Är det vänsterbenet i filmen som skrivit brevet? ? ?

    • Svara
      Anna
      22 november, 2016 kl 18:49

      Nej det är det inte. Det lärde mig Martin Timell en gång. Fanns du ens när Bullen gick förresten..? :)

  • Svara
    Mia
    22 november, 2016 kl 12:51

    Som jag har väntat på fortsättningen i denna konversation! Du MÅSTE göra detta till ett inslag i din blogg minst en gång i veckan. Lova!

    • Svara
      Anna
      22 november, 2016 kl 18:50

      Haha! Vänsterbenet tar över bloggen liksom! Då vet man aldrig vad som händer…. det vågar jag nog inte :)

  • Svara
    Nina
    22 november, 2016 kl 12:54

    Mitt vänsterben hälsar så varmt till ditt, sköt om dej!

    • Svara
      Anna
      22 november, 2016 kl 18:51

      Vänsterbenet hälsar tillbaka till ditt! :)

  • Svara
    Åsa
    22 november, 2016 kl 15:25

    Helt underbart! Här hälsar mitt högerben tillbaka att det förstår precis!

    • Svara
      Anna
      22 november, 2016 kl 18:52

      Skönt med förstående kroppsdelar. Mitt vänsterben känner sig förstådd och hälsar som ödmjukast tillbaka till ditt högra!

  • Svara
    Mari
    22 november, 2016 kl 19:12

    Underbart. Vilken härlig känsla att vänsterbenet har gett sig till känna igen, och levererat positiva besked. Hälsa!

  • Svara
    Trail & Inspiration
    22 november, 2016 kl 20:39

    Bara att skaffa en blå-lila klänning alltså..! ;-)

    • Svara
      Anna
      24 november, 2016 kl 09:38

      Fast nu så här efter ett par dagar är det mer brun-gult som gäller…. måste skaffa många klänningar :)

  • Svara
    Ingmarie
    22 november, 2016 kl 21:09

    Klokt vänsterben!

  • Svara
    Richard Jack (RunSweden)
    22 november, 2016 kl 22:34

    Heja vänsterbenet, och dess ägare. :)

  • Svara
    Patrizia
    23 november, 2016 kl 11:40

    Jag gillar personligheten som ditt vänsterben har. Girlpower. Power to the girls!

    • Svara
      Anna
      24 november, 2016 kl 09:39

      Jag börjar också gilla mitt vänsterben mer och mer. Vi kanske kan bli kompisar en dag :)

  • Svara
    claratoll
    23 november, 2016 kl 13:15

    Haha, skönt att du och ditt vänsterben är vänner! :)

  • Svara
    Katarina
    23 november, 2016 kl 13:43

    22 km, vad är det för fel på det? Ta en latte och ta tåget hem sedan som vi andra mortals :D

    • Svara
      Anna
      23 november, 2016 kl 14:27

      Haha, latten är jag lätt med på! Fast jag ser nog till att ha bilen på plats. För att slippa frysa ihjäl. 37 var kul förra året, men då hade vi medvind :)

    Kommentera