Brev från ett vänsterben

Hej Anna,

Det är ditt vänsterben som talar. Alltså ärligt, hur schysst var det att springa maraton med mig? Jag hade ju ont redan innan. Du kunde väl typ lämnat mig hemma eller bara låtit bli? Gått och shoppat som vanligt folk…

Jag fattar att du tycker det är glassigt att springa omkring och vara glad, snacka med trevliga människor och se lycklig ut i guldfilt, men det var ju jag som fick göra jobbet. Väluppfostrad som jag är klagade jag inte utan lät dig njuta av upplevelsen.

Men nu kan jag inte hålla mig. Jag känner mig konstig. Underbenet och jag hänger inte ihop. Det är värst när du envisas med att gå nerför trappor. Vad är det för fel på hissen?

Och spinning sa du? Kanske inte var att rekommendera så här två dagar efter, men ok, det är ju ditt jobb. Till nästa år kanske du borde hitta ett vanligt jobb, så jag får vila veckan efter att ha sprungit runt med dig. Sitta på kontor och glassa, fattar du hur skönt det hade varit?

Fast ärligt var yogan värre än spinningen. När du sträcker ut mig sådär. Så att jag blir lång som tusan. Nästan går av. Inget skönt alls, kan du sluta med det? Du får hellre spinna än sträcka ut mig, okej?

Men jag tycker om när du smörjer in mig med det där kladdiga linimentet. Som luktar så illa att brandlarmet går. Då blir jag mjuk och följsam igen. Även om du riskerar ditt äktenskap på köpet. Du får köpa en näsklämma till din surputte till man.  Hans blöta våtdräkt luktar ju inte mycket bättre.

Jag ska tjura lite nu. Bara ett par dagar. Då får du roa dig med andra roligheter. Typ armcykling, rullstolsrally eller kast med liten frimärkssamling. Sen ska jag åter tjäna dig. Springa alla mil du ber mig om. Aldrig klaga, alltid vara snäll.

Några frågor på det?