Den här gobiten dök upp i brevlådan igår. Den får bli min uppladdning inför Göteborg. För ja, jag kommer att starta, men jag kommer inte pressa mig.
Att stå på startlinjen utan min vanliga uppladdning i kroppen känns läskigt, som om hela kroppen hunnit glömma hur man gör. Men läget är som läget är, och det bästa jag kan göra är att se till att vara i balans på andra plan och att musklerna är mjuka och fina när det är dags för startskott.
Det blir alltså lugnt och fint på lördag. Och någonstans tröstar jag mig med att det kanske finns en mening med allt. Kanske behöver jag detta ret i halsen för att våga bromsa och hålla igen. Kanske är det just denna kråka som ska bespara mig ytterligare ett löparknä.
Vem vet? Det finns kanske en mening med allt.
