På tisdagmorgnar har jag under hösten gått yogakurs hos Anna. Nu är kursen slut men man kan ju träffa Anna ändå! Idag blev det yoga hemma hos henne till ett program som hon hittat på yogaglo.com.
Mycket styrka, underbara höft-öppnare och lite lagom med akrobatik. Huvudståendet gick hyfsat men sen blev det för bra:
Den posen tar vi nästa gång. Eller nästa år. Eller ett helt annat sekel…
Vill du ha lite ny yogainspiration så kolla in yogaglo. 15 dagars gratis prova-på!
Har varit på Bikram tre gånger sedan oktober 2010. Det är nog ungefär den frekvens jag klarar av för att säkerställa återhämtningen mellan passen…
Svettiga och glada!
Kommer in i salen. Mattor överallt. Inte ens kant i kant utan till och med överlappande. Halvnakna kroppar i alla former och figurer. Varmt. Så in i helsikes varmt. Mina porer ställer sig på vid gavel och svetten bokstavligen rinner ur mig. Och då har vi inte ens börjat.
Sätter igång. Skvätter ner mina grannar med min ymniga svett. Men hallå, tjejerna bredvid mig ser helt oberörda ut. Deras tröjor är TORRA. Kan de inte svettas själva kan de väl få låna lite av mig?
Fäller fram. Ser mina tånaglar. Eller klor. De måste ha vuxit sen igår. Skitiga är de dessutom och löparknöliga. Skäms och börjar fantisera om vilket nagellack som skulle matcha mattan bäst.
Hjärtat slår tungt bakom bröstbenet. Vattenflaskan är sen länge slut. Panikkänslor varvas med känslan av att det faktiskt är ganska skönt. Skönt att kroppen är smidig och följsam. Panik över att luften ska ta slut, bröstbenet ska explodera eller att jag helt enkelt bara ska törsta ihjäl.
95 minuter senare är passet slut. Alla går ur lokalen och sätter sig halvdöda längs väggarna. Ingen säger något. Alla hinkar vatten.
Pratar en stund med Ingmarie och lämnar en stor BLÖT fläck efter mig när jag går in i omklädningsrummet. Sakta men säkert återfår jag kontrollen över mitt svettande. En skön balans börjar infinna sig. Efter ytterligare en flaska iskallt vatten och en kall dusch är jag mig själv igen.
Fast lite lugnare och lite mer harmonisk. Kommer somna skönt i soffan.
Efter ett halvår i dvala har Coach F vaknat till liv. Till idag hade han som ödmjukast planerat backrusher. Att ösa i varje uppförsbacke på sträckan Kävlinge-Västra Hoby t/r. Lät ju inte så farligt, Skåne är ju platt!
You wish liksom. Det var uppför hela tiden. Åt båda hållen…
Sista backen fick jag draghjälp av cykelvänner som råkade korsa min väg. Det behövdes. Annars hade jag inte tagit mig upp levande.
Nu fyller jag på vätskeförråden inför eftermiddagens bikramyoga med bästa Ingmarie.
Härlig söndag det här!
Det finns energitjuvar. Människor som suger energi ur dig. Sen finns det människor som fyller dig med energi. Anna är en sån.
Har haft förmånen att yoga för Anna de senaste tre veckorna och jag är helt lyrisk efteråt. Jag vet inte vad hon gör men jag mår bra hela dagen sen. Så mycket värme i en och samma människa.
Annas syster är likadan, så det ligger förmodligen i generna. Ett av de starkaste minnen jag har från 2012, är när jag kommer i mål på Göteborgsvarvet. Har lämnat mobiltelefon och alla mina pengar till en kompis, som jag inte vet var hon är. Utan mat och utan möjlighet att nå mina vänner hittar jag Anna och Maria i vimlet. De bjuder mig på tunnbröd-rullar och överdragskläder, och jag känner mig så väl omhändertagen. Räddad från att frysa ihjäl en helt vanlig dag i maj…
Jag persade på loppet med det är faktiskt stunden efteråt jag kommer ihåg bäst. En sånt där guldögonblick som jag ofta funderar över. Att så lite kan betyda så mycket.
Kan vara värt att tänka på.
