Skåneleden

Då Fredrik inte tål värme och ingen av oss är intresserade att dela strand med miljoner turister väljer vi ett annorlunda upplägg för sträckan Kåseberga-Simrishamn. Vi snackar kväll och tidig morgon. Eller sen natt, det är en definitionsfråga…

Etapp: 2 (från Kåseberga till Löderups strandbad), 3 (Löderups strandbad-Borrby strandbad) och 4 (Borrby strandbad – Simrishamn).

Hur: Bil till Simrishamn, tåg till Köpingebro och tantcykel till Kåseberga. Vandring tillbaka till Simrishamn (36 km) med övernattning  i närheten av Sandhammaren (efter 10 km).

Svårighetsgrad: varierande underlag som utmanar fotlederna! Börjar med tre kilometer klappersten efter Kåseberga. Stundtals sandigt till Sandhammaren innan den riktiga sandlådan tar vid.  5 km pulsande, och drömmen för en stukad fot! Sen lättar det…

Lämnar starten i Kåseberga klockan 19. Då har vi ratat turistsillen och ätit påsmat with a view. Den stora frågan är hur min trasiga fot ska överleva underlaget, det vankas stenbonanza i flera kilometer.

För att minimera belastningen på foten bär Fredrik ALL packning. Jag har fullt upp med att sätta rätt fot på rätt sten, och titta på utsikten samtidigt. Det  är en magisk kväll och allt folket sitter kvar vid sina silltallrikar. Vi är ensamma i världen.

När mörkret lagt sig över Sandhammaren och allting är stilla letar vi upp ett ställe att slå upp tältet på. Vi är inte överdrivet noga med platsen, väckarklockan ringer om fyra timmar…

När larmet ljuder klockan 03:15 är det beckmörkt, men vi vill hinna ut ur skogen innan det börjar ljusna. Tror vi fick med allt men det är svårt att vara säker när man inget ser.  Under en buske någon kilometer längre fram gömmer vi tältet, sovsäckarna och liggunderlagen för senare upphämtning. För att bespara Fredrik några kilo. I mörkret ser vi inte stugan som busken tillhör…

På vägen till stranden möts vi av party-fyren Allan, en överraskning för oss båda. Det glittrande skenet sätter ribban för dagen. Det här kommer bli en fantastisk dag!

Nästa överraskning ska inte bli lika glädjande. Efter många långa kilometer i lös sand ser vi Skåneleden-skylten som visar avståndet till dagens mål i Simrishamn. Vi har gått 15 km från Kåsebergabergaskylten som visade 32 kilometer till mål. Det bör alltså stå 17 nu, men det står 30!!!  En ny slags matematik som jag aldrig fått lära mig!  Och vi har en bokad lunch att hinna till…

Låter oss inte stressas på sommarens sista semesterdag. Vågar ändå inte tänka på vad foten kommer att tycka om 13 bonuskilometer och tre extratimmar på ojämnt underlag.

Istället njuter vi av en knallrosa sol på väg upp. Som färgar himlen magisk. Bara vi, solen, havsbruset och fåglarna. Helt underbart!

Mellan Sandhammaren och Skillinge finns enligt Skåneleden-kartan gott om ställen att fylla på vatten. Fint i teorin. I praktiken är det svårt att veta var längs den evighetslånga stranden man måste vika upp för att casha in vattnet. Vi orkar inte chansa och får offra morgonkaffet för att vattnet ska räcka till gröten…

Framme i Skillinge väntar nästa distans-skylt och det är oklart om den nu ska visa 11 eller 24 km kvar. Det är med visst mått av nervositet vi sneglar upp och läser 11,8!!! Underbart! Men ett minus till matematikern på Skåneleden-kontoret som hållit oss nervösa i flera kilometer i onödan!

I Skillinge viker leden upp från havet och går längs bilväg hela vägen till Brantevik. Har hört skräckhistorier om denna sträcka, och kan tänka mig att den är fruktansvärd i tider med full semestertrafik. Klockan 8 på en söndag är det dock inga problem. Inte en bil i sikte. Det är faktiskt bara skönt med asfalt efter timmar i sanden. Vi väljer dock att avvika från leden efter några kilometer och svänga ner mot Gislövs hammar. Hittar en fantastisk och strandnära stig som tar oss hela vägen till Brantevik. Värsta vinstlotten!

Jobbet är gjort. Nu väntar 6 enkla kilometer till Simrishamn. Världen har börjat vakna men det gör inget. Vi hade hela stranden för oss själva. Vi fick solnedgång och soluppgång. Nästan Nobelpriset för det upplägget!

När man är osäker på sin tjockfot gör man klokt i att välja en etapp av Skåneleden som ligger på krypavstånd. Så det gjorde vi. Järavallen-Löddeköpinge, en sträcka som var allt från finaste fina till trafikfarlig, otrevlig, störig och ful.

Etapp: 10 Järavallen-Löddeköpinge

Hur: bil till Löddeköpinge, Vikhögsvägen. Buss till Ålstorp, Davidslid, och vandra tillbaka till bilen.

Svårighetsgrad: lättvandrat även med stukad fot, med undantag av sista biten in mot Lödde där gräset inte klippts sedan medeltiden. Svårigheten ligger nog mest i att hitta ledmarkeringarna och förstå motivet för vissa leddragningar…

Saxtorpssjöarna efter ett par kilometer är fina, och hade definitivt lockat mindre uttalade badkrukor till dopp. Men vi får mara nosa på den innan leden dras åt ett annat håll. Och vi undrar varför, vattnet är så mycket finare en den grusväg vi får nu får vandra. Med skyltar som varnar för hästbajs…

Passerar Järavallens strövområde och Barsebäcks golfbana innan havet uppenbarar sig. Vi är framme på sträckan som ska ta oss till Barsebäcks camping. När man cyklar i maj får man gåshud för att det är så vackert. Nu får man gåshud av rädsla.

Leden går på landsvägen och nu i semestertid är det typ autobahn här nere. Och ingen vägren.  Det är bilar, cyklar, omkörningar i ett totalt kaos. Av den fantastiska utsikten ser jag inget, jag koncentrerar mig på att inte bli överkörd!

Men belöningen kommer. Vägen mellan campingen och Barsebäckshamn levererar som alltid. Och nu väntar lunch.

Mätta och belåtna lämnar vi hamnen och de båtfolk vi studerat senaste halvtimmen. Vi har 11 km kvar och jag vet att sista kilometerna är ett härke. Fredrik tycker jag är pjåskig…

Efter 8 fina kilometer är det dags. Vi kommer till gräset som Gud glömde. Midjehögt och stickigt. Och det här är bara uppvärmningen. Plötsligt går vi bredvid E6:an i ett buller som får trumhinnan att skrynkla ihop sig. Och Fredrik ser mer och mer besvärad ut. Gräset i armhålehöjd nu.

Jag vet att botten inte är nådd ännu och förvarnar Fredrik den pjåskige så att han inte ska bryta ihop. Vi ska gå UNDER E6:an. I en hemlig undergång där det bergis finns både döda råttor, träsktroll, uteliggare och gömda knarkmiljoner.

Vi hittar ingetdera och kommer ut med livet i behåll på andra sidan.

22 kilometer. En blandning av sött och salt. Eller fint och fult…

Inför lördagen lovade SMHI  ytterligare en dag med sommarväder och vi båda tänkte STRANDEN! Fast inte som vanliga människor. Att ligga still i solen är det ingen av oss som pallar. Vi tänkte stranden och valde en Skåneled som gick precis där:  Höganäs till Helsingborg!

Etapp: 5 och 6
Hur: Tåg till Helsingborg och buss vidare till Höganäs. Vandring tillbaka till Helsingborg.
Svårighetsgrad: Lite jobbigt att gå i sanden i början, kuperat från Hittarp och in mot Helsingborg. I övrigt lättpromenerat.

Det luriga med långa transporter till starten är att man hinner smälta frukosten och bli hungrig innan man ens hunnit börja gå. Vi försöker råda bot på det genom en blixtcappuccino på Espresso House i Helsingborg under den 22 minuter långa väntan på bussen.

Sträckan längs västkusten är välbekant och jag har både gått och sprungit mycket här. Kanske är det därför jag inte får samma upplevelse-kick som på Österlen häromdagen. Det är underbart vackert men inte lika omväxlande. Strandängar, sand och nyponrosor följer oss nästan hela vägen in mot Helsingborg, och förutom hamnarna är en nakenbadare det enda inslaget som bryter av.

Längs sträckan finns gott om toaletter, och möjlighet både till vätskepåfyllning och inköp av glass. Skönt att få vandra med en minimal väska med endast det mest livsnödvändiga. Bikini och medhavda mackor that is. Mackorna går åt. Inte bikinin som ligger orörd hela vägen. Att bada är alltid fint i teorin. När det väl ska doppas tår är jag inte lika kaxig.

Nyponrosor och hav i all ära men oftast tittar vi åt andra hållet. Mot de flashiga villorna som ligger på krypavstånd från vattnet. Villorna på flera hundra kvadrat med pool och ibland till och med sandstrand på tomten. Här hade man ju kunnat bo! (Observera att husen på bilden ovan inte har något med beskrivningen att göra…)

Någonstans kring Hittarp tar Fredrik fram mobilen och börjar scrolla runt på Hemnet. Vi dregglar över flashiga hus samtidigt som vi följer slutspurten på Tradera, där vi har en gammal Shosho-väska ute. En relik från nittiotalet som uppenbarligen är hyfsat hett villebråd!

Strax innan 14:00 är spänningen så stor vad gäller väskan att vi får ta en Tradera-paus.

710 kronor rikare går vi vidare, men inser att det inte ens räcker till brevlådan på det fancy hus vi precis tänkte flytta in i.

Sista biten in är värsta berg-och-dalbanan. Antingen går det upp eller ner. Aldrig mittemellan. Men det är värt alla sura lår i världen för utsikten är magnifik på höjderna. Att blicka ut över Helsingborg från ovan är coolaste coola. Jag måste nog sälja en ryggsäck till….

Eller nöja mig med ett enklare boende…

Vi gjorde det coolaste coola. Ställde klockan kl 03:11 för att möta soluppgången till fots. Det borde alla göra!

Etapp: 6 (Brösarp-Kivik) och 5 (Kivik-Simrishamn)

Hur: Bilen till Haväng för en tältnatt helt utan föregående vandring. Dag 2 vandring till Simrishamn, buss till Brösarp och vandring tillbaka till Haväng. Med bilen i Haväng kan vi lämna tältet och vandra lätt. Genialiskt!

Svårighetsgrad: Lagom. Brant över Stenhuvud och emellanåt tungt i sand, men oftast snabbmarscherat.

Vi ställer klockan 03:11 för att hinna packa ihop tältet och komma iväg innan solen går upp kl 04:47. Tiden INNAN soluppgång är nämligen minst lika fantastisk som själva uppgången och det vore nästan straffbart att missa spektaklet.  Varför klockslaget är valt exakt på minuten 11 är dock oklart för alla utom han som ställde klockan…

Vi är oväntat pigga när vi ger oss av. Vi går tio steg i taget. Sen måste vi stanna och fota. Begrunda. Det är så vackert att det är helt omöjligt att förstå. Himlen brinner, havet brusar och magin är total! Jag tänker att varje sovmorgon är slöseri. Man borde gå upp 03:11 varje dag! Oklart om upplevelsen på Kävlinges villagator är lika häpnadsväckande…

Första anhalt är Kivik där vi planerar äta morgongröten. Jag ser framemot att promenera i de söta gränderna, förbi gulliga hus med rosenklädda fasader, men blir snuvad på konfekten. Skåneleden är dragen längs genomfartsvägen, förbi turistiga glasskiosker och parkeringsplatser. Havet ska vi se hela dagen, att dra upp leden ett snäpp hade gjort en grymt fin etapp snäppet ännu bättre!

En höjdpunkt på vägen är Stens huvud. Och Sten har många huvuden. Det norra ingår inte i själva leden men jag kan inte se en höjd utan att gå upp. Det är säkert någon diagnos jag har. Utsikten är grym här uppe och vi ser typ hela världen. Och sen får vi göra det igen när leden tar oss upp på Stens södra huvud. Vad det östra har att erbjuda får vi dock inte veta idag…

På vägen till Vik ser vi en röd solros (!) och Mandelmanns ensamma träd på håll. Här går leden på asfalt och vi matar på  i ett bra tempo. Vi har en buss att passa i Simrishamn och har sedan någon timme insett att vi räknat kraftigt fel på kilometerna. Det kommer att bli 6 km längre än tänkt…

Sista biten in till in till Vik är trist. Typ cykelväg bredvid väg. Och nu börjar vi bli hungriga. Vill hitta en naturskön plats att dricka morgonkaffet och äta de smörgåsar som ska visa sig ligger kvar i bilen…

Men innan fikat har vi ett badkar att hitta. Det är prästens badkar som enligt uppgift ska finnas just här. Badkaret är minst sagt hemligt och inga skyltar visar vägen, men till slut hittar vi klippformationen som avses.

Mitt i prästens badrum slår vi oss ner och dukar upp till kaffestund. Efter några koppar för mycket önskar jag dock att prästen haft en toalett också…

Från Vik och söderut är leden fantastisk. Strandnära men ändå lummig. Bästa blandningen av skog och hav. Ännu lite längre söderut kompletterat med konst!

För att vår tidsplan ska hålla behöver vi nå Byvägen i Simrishamn klockan 11:30. Därför är vi ganska nöjda när vi kliver över tröskeln klockan 11:30:08. Åtta sekunder ska vi nog kunna jobba in…

Vi tar en latte och en Poke Bowl. Helt ok, men de har en bit kvar till standarden hos systerkaféet Byvägen 35 i St Olof! Tur att vi ska dit snart!

Bussen till Brösarp tar 40 minuter och vi passar på att blunda lite. Eller det var tanken. Vi är fortfarande för speedade för sånt och pratar bort hela vår chans att ta igen lite sömn!

Brösarp till Haväng är 6 km lycka. Vi vandrar i skog längs Verkeån och det är omöjligt att säga vilket land vi är i. Känns ju som Costa Rica!

I Skepparp efter 4 km växer kanelbullar på träden. Eller nästan. En ung driftig kille har bakat och står längs leden och säljer. Lika oväntat som kamelen i Löberöd, men dubbelt så god. Vi shoppar loss och äter i farten.

Vi når Haväng ganska exakt 12 timmar efter vi klev upp. Men det är inte samma Haväng. Lugnet är ersatt med miljoner badgäster i ett galet trafikkaos.

Så vi hoppar fortast möjligt in i bilen och kör därifrån. Mot St Olof och dagens andra köpekaffe.

35 km led in på kontot och ett litet steg närmare målet!

Om du orkade läsa ända hit har du säkert glömt vad jag skrev i början. Därför repeterar jag. Vandring i soluppgång. Det coolaste coola. Ställ klockan 03:11 och prova. Du kommer inte ångra dig!