resor

Det är lätt att gröten sätter sig i halsgropen när morgonrundan inleds med 300 höjdmeter på ouppvärmda ben… 

Vi har ett långpass på schemat. Fredrik har hittat en gps-fil från ett trail-lopp som brukar gå i krokarna. Vi konstaterar tidigt att Sydafrikansk trail är jobbigare än trail i Stävie. Å andra sidan är utsikten här lite flashigare. Niohundra höjdmeter skramlar man nämligen inte så lätt ihop på en skånsk åker…

Hade jag sprungit detta som lopp, hade jag förmodligen stupat någonstans längs vägen. Nu tar vi det lite mer chill. Går i de värsta uppförsbackarna och använder ordet KODAK MOMENT som ursäkt för att få stanna lite.

Vinden är galen och emellanåt får jag hålla i mig för att inte blåsa omkull. Jag fegar i nerförsbackarna och Fredrik får snällt pilla sig i naveln och vänta in.

Vår fantastiska runda har av en händelse vägarna förbi en cool kaffebar på vägen till vår lägenhet. Har jag förresten sagt att vi valde boende efter var de bästa kaffebarerna finns? Sånna är vi. En kaffebarsguide och familjen Nystedts bästa restaurangtips kommer inom kort.

Men först ska jag avslöja det hetaste mellanmålstipset som utlovat. Kanske redan i morgon…

Nyår i Sydafrika går inte att jämföra med nyår i Kävlinge. Årsskiftet 2016/2017 testar vi en helt ny upplevelse!

Redan under förminglet noterar vi skillnader. Vi befinner oss på en takterass utan att någon fryser ihjäl. Inte ens jag… Bara en sån sak!

Mitt i själva firandet upptäcker dottern att ljuset råkar vara perfekt och vi får avbryta för en photoshoot innan vi drar vidare på middag. En snabbis till stadsdelen Bo Kaap för lite urflippade bilder förgyller vilken nyårsafton som helst. 19.30 och det är inte ens mörkt!

Efter utförd fotografering tar vi en Uber till  restaurangen och taggar nyår med sydafrikanska radioplågor. Inte någon Avicii så långt örat når.

Vi har alla klätt upp oss för den stora kvällen men upptäcker tidigt att dresscode nyårsafton i Sydafrika är shorts och t-shirt, även på en mycket fin restaurang.

Vi festar loss på ostron istället för hummer och byter ut oxfilén mot sju andra spännande rätter… Det förstnämnda hade jag dock klarat mig utan, sörpla havsvatten liksom! Att sitta utomhus på självaste nyårsaftons kväll hade jag gärna gjort fler gånger. Fast inte hemma!

Vi ersätter grevinnor och betjänter med högklassig serveringspersonal som räddar vår kväll med två huvudvärkstabletter till dottern som plötsligt mår konstigt och blir yr. Hon repar sig snabbt och är på banan lagom till efterrätten.

När klockan är 15 sekunder i tolv har vi fortfarande inte hört eller sett en enda raket. Att börja tjuvskjuta redan på torsdagen är uppenbarligen inte the way to go…

Vi är fortfarande kvar på restaurangen och har fått varsitt TOMTEBLOSS att fixa nyårsstämningen med. Klockan 00.00 försöker vi tända dem i ljuset på bordet. Trettio sekunder senare har alla lyckats och lite försenat skålar vi in det nya året.

Knappt hinner vi svälja innan alla rusar ut på gatan för att se raketer. Det går sådär,  för raketer är tydligen förbjudna här. Himlen är svart så när som på miljoner vita fåglar som skrämts i flykt av en tutande partybuss.

I Waterfront hålls ett stort fyrverkeri men uberföraren har varnat oss att det kommer vara fyra timmars bilkö att ta sig där ifrån så vi nöjer oss med tomteblossen…

Och är lika glada för det.

Skillnaderna fortsätter även på nyårsdagen:

Klockan 07.00 när Sverige sover som godast är det fullt hålligång på strandpromenaden i Kapstaden. Inga spår efter ölflaskor eller raketrester. Alla springer, vi springer, och ingen äter pizza.

Ingen tittar heller på backhoppning.  Det närmsta vi kommer är pingvinspaning. Faktiskt snäppet coolare…

Jag brukar springa på nyårsafton, men 2016 är året jag vågar bryta traditioner… Men det är inte utan att hjärtat får slå några dubbelvolter ändå, på vår väg upp till toppen av Lion’s head. 

Eftersom den här familjen brakar samman vid minsta blodsockerdipp har jag laddat Kånken med ett energiförråd som lätt hade räckt för ett helt kompani. Här finns allt man kan önska. Bars, kex, godis, nötter, bananchips och torkad frukt. I mitt försök att hålla det kollektiva humöret på topp är alla medel tillåtna!

Vandringen upp till Lion’s head är c:a 400 höjdmeter och en av turistgrejerna man måste bocka av i Kapstaden.  Därför är vi inte ensamma på berget. Lion’s head i december är nog i klass med ett random shoppingscenter dagarna före jul, eller bokskogen en solig söndag. Crowded that is.  I trånga passager tvingas vi vänta rätt långa stunder i kö.

Vissa har inte tålamodet och väljer mer eller mindre riskfyllda alternativ för att ta sig förbi kön. Men vi är ingen gamblers och på semestern finns ingen stress. Vi passar på att kolla in den grymma utsikten och stannar för photoshoots. I bästa fall ser vi lite ensamma ut på bilderna…. fast oftast hittar men ett gäng glada tyskar i bakgrunden…

Vandringen är ganska enkel fram till sista biten då vägen delar sig i två. Ena vägen är brant och kräver stegar och kedjor för att ta sig upp. Andra alternativet är en lite enklare omväg. Familjen tycker stegarna gör sig  bättre på bild så jag får snällt hänga med på den mer utmanande turen. Den som inte är ”recommended” utan ”på egen risk”.

Men den läskiga vägen är inte så läskig. Jag svingar mig upp som den smidigaste apa och når toppen utan varken hjärtsnörp eller svimningsanfall. Fast med stundtals ganska hög puls…

Nervägen tar vi the easy way, efter energipåfyllning på toppen. Nu taggar vi nyårsfirande.  Poolhäng och snacks. Finrestaurang med nyårsmeny, och därefter raketspaning från vår takterass. En helt okej avslutning på ett fantastiskt 2016.

Nu tutar vi vidare mot 2017. Med spänd förväntan inför allt roligt som komma skall! GOTT NYTT ÅR PÅ ER ALLA!

Löpning är världens bästa sätt att lära känna en ny stad, få koll på hur den hänger ihop och var olika saker finns. Jag brukar ge mig ut själv, men här i Kapstaden kändes det som en bra plan att ta någon till hjälp. För att inte förirra sig i fel områden. Till vår första dag i storstan bokar vi en löpande sightseeing med Philippa från Run Cape Town, som punktligt står utanför vår dörr klockan 08.00.

Hela familjen ska med och vi har bokat en distans på 8 km, som vi tror ska funka för alla. Men det blir inte alltid som man tänkt…

Philippa börjar med att berätta att dagens runda är 12 km, och när övriga deltagare skyltar med t-shirtar från Berlin marathon och Two oceans marathon, blir tonåringarna nervösa. Den ena biter ihop medan den andra inte kan dölja sin ilska. Världen har precis rasat samman…

Philippa fattar grejen och erbjuder en kortare version för kidsen, men det är inte förrän hon bjuder på friterade donuts med kokos och kanel som mungiporna vänder riktning på den yngsta…

Anyway. Förutom den lilla distansfadäsen har vi en riktigt bra runda. Vi blir visade de bästa löparstråken, turisthaken och shoppingcentren, men också Kapstadens mindre flashiga områden och en hel del historiska platser. Vi får en lektion i sydafrikansk mat, slaveri och hur man kan bygga in ett kyrktorn i en husvägg…

Att springa med en lokal guide är ett ypperligt tillfälle att fråga om allt man kan tänkas behöva veta för sin vistelse, och vi får många bra tips att ta med oss!

Så här efteråt tror jag dessutom att barnen är rätt stolta över att faktiskt sprungit över 11 kilometer. Om inte annat är de glada för mutan vi i desperation fick slänga upp med. Två klädesplagg var för den felaktiga distansuppgiften….

Efter den löpande starten på dagen känner vi att vi har lite bättre koll på läget. Vi har dessutom redan hunnit testa två grymma kaffeställen och en roof top bar. Vi checkar av på vår bucket list. En sak i taget. I morgon blir det Lions Head där vårt största dilemma är om vi ska ta repen eller stegarna. Familjen är inte överens…

I morgon är det kanske jag som behöver mutas med klädesplagg!