Jag har gjort min rehab. Jag har gjort mina chins (utan någon som helst framgång…). Fy fasen så trist. Nu måste jag belöna mig själv med en löprunda.
Browsing Tag
rehab
Suddiga och fina långkalsonger…
Man kan inte vara snygg jämt. Rehab i långkalsonger lär inte hamna på förstasidan i något modemagasin, men förhoppningsvis gör det underverk med min dysfunktionella högra underkropp.
Så att jag också kan få njuta av en löprunda utan känningar i vaden. Den känslan kan faktiskt motivera all långkalsong-rehab i världen!
Mitt i särklass mest lästa och kommenterade inlägg är Konsten att bli av med ett löparknä. Inlägget är länkat till från diverse forum och googlar du löparknä kommer inlägget upp som nr 4 i Sverige och 7 i Finland (!). Jag känner mig som Fröken Löparknä personifierad!
Nu kommer uppföljaren på förra inlägget. Uppföljaren som jag längtat efter att få skriva i över sex månaders tid! Den här gången bet nämligen inte foamrollern och jag fick ta till nya metoder.
Det här är inlägget ni inte vill läsa. För det kräver en välvillig man/kompis och en god portion disciplin att följa mitt framgångsrecept denna gång…
Började med foamrollern i hopp om att den skulle hjälpa precis som sist. Kruxet var att det aldrig gjorde ont att rulla itb-senan denna gång. Den kändes mjuk och följsam. Istället kände jag mig stram över höft/rumpa och jag hade ofta lite molande värk i det partiet.
Började rulla lite över övre delen av rumpan (som var spänd som en falukorv) men hade svårt att få till det och kallade in coach F för massage. Nu snackar vi inte en gång. Vi snackar VARJE DAG. (Ja, han ska få köpa något fint som tack…)
Gluteus medius är det rödfärgade partiet. Den har fått sig många timmars knådande!
I samma veva började jag yoga och ägnade yogan minst 30 minuter VARJE dag. Blev mjukare i ländryggen där naprapaten tidigare konstaterat att jag varit nästintill stelopererad. Blev mjukare i baksidor och höftparti.
Slutade springa helt efter Prinsens minne den 20 augusti. Fram tills dess hade jag testsprungit med jämna mellanrum, men den 20 augusti tar det stopp och jag kan inte ens gå!
I slutet av september går jag på POSE workshop och bestämmer mig att en gång för alla ställa om mitt löpsteg till att landa mer på framfoten. Ägnar åtskilliga timmar struttandes fram och tillbaka på gatan utanför, innan jag den 23 oktober vågar börja springa lite längre sträckor. Då snackar vi tio en-minutrare…
Stegrar extremt långsamt via alla möjliga matematiska kombinationer tills jag för ett par veckor sen slår på stort och springer 20 minuter i sträck. Hallelujah!
Förutom massage och yoga och ny löpstil har jag naturligtvis även stretchat de stretcher jag använde förra gången. Har även denna gång fått styrkeövningar och har även denna gång varit lite mindre duktig på just den biten…
Summa summarum här är mitt nya recept:
– Massage. Varje dag!
– Yoga. Varje dag!
– Löpvila och därefter långsam stegring. TÅLAMOD!
– Löpning på framfoten.
– Löparknästretch (se tidigare inlägg)
Med hopp om att aldrig behöva skriva part 3.
Lycka till!
Idag slog jag till på stort och programmerade klockan på 5×4 minuter.
Sakta, sakta börjar jag nu närma mig något som åtminstone är lite värt att byta om för… 20 minuter må vara lite för en långdistansare, men efter 5 månaders löparknä är det nästan hur långt som helst!
Första 4 minuterna hade jag dessutom sällskap av min portugaldejt Malin. Hon konstaterade apropå min nya Pose-stil (som inte ens är i närheten av Pose ännu), att jag ser ut som Barbie när jag springer. Rak som Barbie. Fast bajsnödig.
Vet inte om det är positivt eller negativt.
