race reports

Folk pratade om jobbig sandstrand i Åhus men jag minns bara hur roligt det var att springa nerför alla sanddyner. Igår kväll slog det mig att förra årets bana var omdragen pga försvunnen strandremsa. 2023 var Åhus light, där sanden var ersatt med grusväg. Insikten ger mig ångest kvällen före race day. Sand är ju jobbigt!

Vi kommer till starten i Friseboda 45 minuter innan start och vädret är till skillnad från förra året bästa möjliga. Shorts och tisha den 19 oktober – det är lätt att bli lycklig av sånt!  Mängden bajamajor är exemplarisk och jag klarar av både toabesök och väskinlämning utan att köa många minuter. Joggar runt fem minuter för att väcka benen. Mer hinner jag inte innan det kallas till start!

Starten går lugnare till än på Hven och tjurrusningen där. Hittar min plats i ledet och kör på skön känsla. I typ en kilometer. Sen viker stigen obönhörligen ner mot havet.

Det är fint så man dör men mest av allt dör benen. Sanden är djup och blöt. Längst ner vid vattnet något mer packad men också stundtals ordentligt sluttande. Pulsen slår i taket och HELA startfältet springer om. I alla fall känns det så. Hur gör folk ens? Finns det en hemlig teknik? Jag springer på stället och laddar om för en lång dag…

Med fast mark under fötterna kan jag passera en del av strandgasellerna innan vi leds in på smal stig med få omkörningsmöjligheter.

Hittar min plats bakom en man i grön tröja. Han verkar springa på förutbestämd fart. Därför är det lite slött på flacken och nerför, och galet jobbigt uppför. Men okej, jag orkar inte tränga mig förbi.

Springer om strax före första vätskan men dricker för långsamt och hamnar bakom igen! Nu gör det inte jättemycket för nu börjar Åhus Hinderbana och där är jag ingen stjärna. Över stigen ligger fallna träd och med korta mellanrum förväntas man spänstigt studsa över dem.

På det femtioelfte skuttet börjar jag bli trött och sätter ner foten på stammen för att slippa hoppa så högt. Dum idé. Stammen är glashal och jag glider i sidled tills jag nästan står i spagat. Det hade kunnat sluta där men jag lyckas parera och komma på fötter utan brustna ljumskar!

Springer om gröna tröjan och ett par killar som nu ligger i släptåg bakom. Så går skosnöret upp och jag är åter längst bak i kön. Hinner inte komma ifatt dem innan andra skosnöret går upp. Här snackar vi orutinerat!

Via ett par fantastiska utförslöpor i djup sand är det snart dags för stranden igen. Jag svär i tysthet och kan inte låta bli att skrämmas av tanken att jag ska göra samma strand en gång till om 6 kilometer!

Stannar till i varvning för energipåfyllning. Då kommer de första löparna på 11 kilometer i mål. Jag sprungit fortare än alla dem! Får lite extra boost som verkligen behövs inför det avslutande sexkilometersvarv som ska ta mig tillbaka och i mål.

Skrattar i sanddynerna och njuter av utsikten vid havet. Det är så vackert att det pirrar i magen. Och sanden känns hårdare nu. Det funkar. Råkar bli överspolad av en våg och skrattar när det iskalla vattnet når mina knän.

Med skor som väger ett par kilo extra klättrar jag upp för den sista sandbacken upp mot målet. Går i mål på 1:34:53 och exakt 27 sekunder fortare än förra året. Trots sanden. Sjundeplaceringen är densamma som då med enda skillnaden att jag har en Mikael framför mig i damresultatetl i år…

Lite mingel i målgång med diverse löparbekantskaper och instafriends. I ett väder som medgav lite häng utan risk att frysa ihjäl. Världsklass!

Tack Åhus Trailrun för ett kanonlopp!

Självförtroendet fick en törn efter Helsingborg. Trodde jag hade mer i mig men fick se mig besegrad av värmen. Eller åldern. Tänk om jag aldrig skulle ta mig under 3:30 igen? Men det skulle bara dröja tre veckor…

Vi går vilse mellan stadion och nummerlappsutdelningen. Hittar en ensam toalett som det efter 20 minuters köande blir stopp i. Vattnar Odenses buskar i panik innan vi ställer oss i startfållan till tonerna av The final countdown.

Jag har ingen strategi. Ska jag springa med 3:30-ballongerna eller joina Saras försök på 3:25? Jag gör lite av varje. Springer med Sara i ca 12 km innan vi blir omsprungna av ballongen som springer alldeles för fort!  Jag stressas av att ha dem före och hänger på. Sara håller sig till sin plan. Jag kommer få äta upp det här sen! Tänker jag. Men så ska det inte bli!

Ballongmannen är galen. Han skriker så det hörs över hela Odense. Han drar igång publiken och går igång på sin egen pepp så till den milda grad att vi plötsligt springer i 4:30-fart.

Som tur var blir Ballongmannen kissnödig och kliver in i en buske. Farten återgår till normal. Jag har nu varken Sara eller Ballongmän omkring mig, det är dags att sätta min egen plan.

Jag känner mig stark men vet att vad som helst kan hända. Men så här långt bara njuter jag och låter benen bestämma. Börjar drömma om 3:25, som skulle bli pers i modern tid. 3:22 från Stockholm marathon 2011 är preskriberat. Det är tretton år sedan och tretton årsringar skojar man inte bort!  3:22 är bortom all rimlighet, och jag tänker inte ens tanken!

Strax innan varvning får jag sällskap av en dansk kille som gör sin första mara. Våra steg är synkade och rytmen driver upp farten. Vi pratar men förstår inte varandra. Lyckas ändå uppfatta att vi ligger 5 minuter före 3:30-ballongerna. 3:30-ballong som ju faktiskt är det enda danska ord jag kan.

Fortsätter prata obegripligt med varandra ett par kilometer innan jag glider ifrån och går in i min bubbla.

Det finns sträckor som är som gjorda för bubbel-löpning. Långa sköna asfalt-rakor där ljudet av trummande steg försätter mig i galna runners high. Och jag älskar det. Monotonin. Lika mycket som jag älskar sträckorna med party, hög musik, trummor och levande sagofigurer.

Vid 25 km vet jag att det kommer att hålla. Allt klaffar. Steget är lätt och det finns inget som kan stoppa mig. Men jag tar ändå en extra gel för att inte riskera energitorsk och humörsväng!

Det finns oväntat många backar på den bana som ska vara jätteplatt men belöningen är nerför mot mål. Och jag rullar!

När jag kommer in på stadion står klockan på 3:21-nånting och jag känner lukten av pers. Pers-pers that is. Inte bara tant-pers!

Spurtar. I 4:18-fart springer jag mot mål med ett stort fett leende och korsar mållinjen 46 sekunder snabbare än 2011!

Än kan tant.

10 minuter senare skuttar Sara i mål. Med samma härliga känsla i kroppen!  Så himla grym! Och därhemma väntar champagnen!

Att persa på min 20:e marathon är galet. Marathon är galet. Jag älskar tamejtusan marathon.

Det är inte ofta jag skriver två race reports på samma helg, speciellt inte när den första handlar om ett marathon. Men det ska finnas en första gång för allt!

I april när jag anmäler mig låter det som en lagom galen idé.  Att på marathontrötta ben bestiga Vångas beryktade slalombacke och ta mig runt på en kuperad och teknisk trailbana. Hur farligt kan det vara? Man kan ju krypa…

Om inte annat blir det förmodligen ett kul inlägg på bloggen. Om hur benen strejkar i backen, knäna checkar ut vid kilometer två och Fredrik sedan får bära mig hem. Men det blir inget rafflande inlägg om hur hemsk upplevelsen var. För det var den inte…

Loppet heter Vånga Mountain Xtreme och ligger i Vånga, i nordöstra Skåne. Det är en pärla till lopp, helt uppenbarligen okänt i den del av Skåne där jag bor.

I vanliga fall när jag kommer till en tävlingsplats känner jag igen hur många som helst. Jag minglar runt och snicksnackar med alla och glömmer nästan bort att knyta skorna. I Vånga känner jag igen två stycken.

Det känns som jag kommit till ett annat land. Där ingen ens känner till att det varit ett marathon i Helsingborg igår. I alla fall är det ingen som impas av min marathontröja som jag tagit på mig för att liksom ha en ursäkt till att jag kryper fram…

Anyway. Jag ser det som mitt mission att sprida informationen om det här loppet hela vägen till västkusten av Skåne.  För det är grymt fint. Med en bana omöjlig att inte tycka om. Även för den som vanligen äter asfalt till frukost och inte har en höjdskillnad högre än tröskeln ut genom dörren.

Jag vägrar att värma upp. Utomhustemperaturen är varm så det räcker och jag vill inte springa en meter mer än nödvändigt på de ben som senast det begav sig kändes som betongklumpar. Alltså i går eftermiddag.

Planen är att gå i alla backar och slöjogga resten. Det borde funka. Därför är jag inte ens orolig när jag inte lyckas hinna fram i toalettkön. Det är bara ett helt vanligt söndagspass jag ska ut på. Ovanligt kort dessutom.

Starten går och det är dags att testa benen. Känns som vanligt typ. Så vanligt det kan kännas i en slalombacke. Efter första knycken i backen börjar nästan hela startfältet gå. Två tappra längs fram trummar upp på lätta ben men vi vanliga dödliga promenerar. Allt enligt plan.

När vi når toppen och det är dags att börja springa är kroppen uppvärmd och redo. Jag joggar förvisso men det känns jättelätt. Inget gör ont, inget går tungt.

Banan är lika fin som jag minns den. Kuperad, och med de mysigaste slingrande stigarna. Är man inte yr av vätskebrist så finns det risk att man blir yr av bansträckningen.

Nu när jag tar det lite lugnare upplever jag inte banan lite galet teknisk som förra året. Tvärtom rullar jag på hyfsat i de flesta nerförsbackar. Hyfsat för att vara jag vill säga. Blir fortfarande omsprungen av orienterare och allehanda trailgurus, som jag  sedan springer om igen när det blir grusväg eller uppför. Så håller vi på. Turas om att springa om varandra. Tills sista platta biten in mot mål, då jag får feeling. Jag känner mig stark som ett troll. Allt annat än känslan på gårdagens målraka. Det finns så mycket kräm i benen. Och jag fattar ingenting….

Vånga Mountain Xtreme alltså. Lägg det på minnet. Nästa år vill jag hänga med er i starten och glömma knyta mina skor!

Helsingborg marathon 2024. Tioårsjubileumet som blev en svettfest av rang. Men jag är i mål. Med den fetaste medaljen om halsen. Och jag vill aldrig ta av den!

Det skulle bli 28 grader och sol så jag släppte alla tidsmål. Trodde jag skulle få det lugnt bakom 3:30-ballongerna men kramp hände. Låt mig ta det från början!

Det är galet mycket folk överallt! Det är deltagarrekord och det märks. På ett bra sätt. Det kommer att bli fest!

Mitt största bekymmer är hur jag ska tajma bajamajakön med en intervju jag har lovat att göra tio minuter innan start. Springer uppvärmningsintervaller mellan bajamajorna i startområdet och målområdet. Kommer till scenen 9:49 mitt under pågående uppvärmning, som inte visar några tecken på att ta slut!  Passar på att njuta av utsikten. Folkhavet. Nervositeten. Pirret. Partyt. En cool känsla att se allt på håll!

Men uppvärmarna ger inte upp så lätt. Jag får dra med mig speakern ner i startfållan. Vill liksom inte missa nerräkningen och starten.

Jag får två snabba frågor som jag svarar på innan det är dags att leta rätt på 3:30-ballongerna. I folkhavet möter jag hela världen och vi hinner med lite photoshoots och pepp innan fyrverkeriet smäller av och färgar himlen i guld och turkos! Coolaste coola. Nu kör vi!

3:30-ballongerna är ovanligt tystlåtna i år och överlag är det ganska lite prat i ledet första biten.

Tills Micke-the pacer dyker upp. Han är privat farthållare till en kille som vill springa på just 3:30 och jag åker lite snålskjuts där bakom. Micke-the pacer är ett under av energi. Han peppar, guidar och vägleder som ett proffs. Här känns det tryggt att vara!

I Råå är banan omdragen jämfört med tidigare år.  Det märks att de som nu för första gången har fått loppet utanför sitt hus är taggade på uppgiften det innebär. Att leverera pepp i världsklass. Alla är ute. Vattenslangar överallt! Underbart!

Kilometrarna flyter på och jag känner mig stark. I Ramlösa är klacken förpassade till bara ena sidan pga grävarbete.Vi blir inte lika omslutna av av hejaropen som vi brukar. Men ändå. Det är coolt med musiken! 3:30-ballongerna är bakom men jag har ingen avsikt att lämna dem helt. Vid 21 km kommer Andreas flygande från ingenstans. Säger att ”nu kör vi” men jag nappar inte på erbjudandet. Har en känsla av att värmen kommer att ställa till det och sejfar.

Nånstans på banan spelas dansband. Jag är för seg i huvudet för att komma ihåg var. Men när jag passerar sätter någon på Black Jack. Min all time gåshudslåt från Stockholm marathon 2009. Gåshud igen. Vilken grej och vilken tajming!

Vid 25 börjar jag bli trött. Tappa fart. Det känns som jag joggar och jag gör nog det. För plötsligt hör jag den första 3:30-pacern komma upp bakom mig. Han lovar en tid i mål på 3:29 och han är pepp! Jag behöver öka farten för att hänga med och det är jobbigt ett tag innan jag vänjer mig.

Jag är törstig men magen kluckar. Vet inte hur jag ska balansera drickan. Och efter 30 känner jag krampen ligga på lur. Hänger med ett tag men tvingas släppa sen! Krampen kommer vara närvarande i bakgrunden hela resterande del av loppet. Hindra mig från att trycka i från. Dessutom känns det som någon hällt betong i mina ben…

Den nya banan gör att vi missar Pålsjö Slott, allén därifrån och hela Sofiero. Vi byter de speciella landmärkena mot vanliga villaområden, men också jobbigt grus mot mer lättrullad asfalt. Och just idag uppskattar jag asfalten till max!

Den sköna avslutningen med nerförsbacke och medvind är inte lika skön i år. Det är motvind! Det känns som jag springer i sirap men den fantastiska klacken hjälper mig.  Plötsligt är jag framme. I mål för tionde gången! Med en sjukt tung medalj runt min hals. Så fin. Jag kommer aldrig ta av mig den!

Det var varmt i år. För varmt. Men doppet efteråt än mer underbart!  Så glad att bocka av ännu en upplaga. Få vara med om den fest jag bara älskar! Även om jag på kilometer 35 undrade varför jag egentligen springer marathon…

Tack Helsingborg marathon för att ni gjorde igen! Exemplariskt arrangerat med sinne för de där detaljerna vi löpare älskar. Och medaljen alltså…. Springer vidare mot en med siffran 20!