Sara pratar alltid varmt om Spis & Deli i Halmstad. Och varje gång börjar det vattnas i min mungipa. En gång när jag var som mest sugen föreslog hon att jag skulle cykla dit och äta. Why not liksom. 13 mil för en lunch är det ju lätt värt.
Satte mig på cykeln strax efter kl 07. Mannen hade jag mutat med att få cykla tillbaka sen, och barnen med en heldag på äventyrsbad. Alla nöjda och glada.
Börjar bra med lätt vind i ryggen. Lite svalt i luften då solen ännu inte trängt sig fram genom molnen. Små vägar med bara fåtalet bilar. Lugnt och fridfullt. Fredrik har lagt upp rutten på gps:en och jag behöver bara följa strecket som ska ta mig ända till Halmstad. Ingen risk för vilsecykling alltså.
Så plötsligt tar den mysiga fina vägen slut och där gps:en vill att jag ska svänga höger möts jag av världens läskigaste väg. (I norrland hade vi kallat den E4:an, det är typ definitionen på en stor väg, men nu var det ju inte just den då).
Anyway. Mitträcke på ena sidan, INGEN vägren på andra sidan. Lastbilar i 100 knyck. Cyklar 100 meter innan jag hoppar i diket. Vågar INTE cykla här. Undrar hur Fredrik egentligen tänkte.
Ringer jourhavande kartläsare, beskyller honom för mordförsök och ber sedan om ny rutt. Lyckas hitta mindre vägar och kommer med alla kroppsdelar i behåll till Halmstad några timmar senare. Belöningen äter jag i en solstol:
En välfylld påse med laxsallad, avokadosmoothie och rawfoodchokladbit. Och som sagt. Värt varenda mil. Utom möjligen de 100 meterna dödsångest.
