Om ni hade bett mig definiera en rödbeta för tio år sedan hade jag med största sannolikhet sagt att den var rund, platt, räfflad och inlagd i en burk. Det var innan jag upptäckt rödbetan RÖDBETAN. Den riktiga, runda, jordiga, fula men underbart goda rödbetan.
Igår lekte vi FINNS I KYLEN här hemma. Det är när man missat veckohandlingen och liksom får nöja sig med vad som finns. Det är i sånna lägen man är glad över att ha gift sig med världens bästa hemmakock.
På tallriken hamnade en härlig vegetarisk blandning i form av:
– linsbiffar med soltorkade tomater och cashewnötter
– ugnsrostade rödbetsskivor med fetaost och valnötter
– tomatsalsa
– blandad sallad
Helt fantastiskt. Och i vanlig ordning fick jag avnjuta resterna nu till lunch. Det var då det hände. JAG GICK BANANAS. Kunde inte sluta mumsa på de där vidunderligt goda rödbetorna.
Det hade aldrig hänt med FELIX räfflade rödbetor…