Efter 11 dagar i svettiga mjukisbyxor, och utan tillstymmelse till friskluft, kände jag för att utmana mitt virus genom att gå utanför dörren. Tänkte att det kanske skulle få skrämselhicka och dö av lite höstsol.
Grejen var den att jag hade bokat en lunchdejt med Ingmarie och kände att jag så gärna ville träffa henne. Tänk om de skulle vara de där små glädjeämnena i livet som slutligen gör en frisk liksom. Förvarnade henne om mitt tillstånd men hon vågade ändå träffa mig. Vilken människa!
På världens mysigaste innergård mumsade vi ekologisk veggomat, samtidigt som vi avhandlade allt mellan himmel och jord. Och bara som av en händelse hade vi plötsligt planerat värsta bästa happeningen… Det är en fröjd att känna människor med roliga intressen!
