Lika säkert som amen i kyrkan: efter Stockholm marathon går man i trappor. Ibland nästan skuttar man…
Lika säkert som amen i kyrkan: efter Stockholm marathon går man i trappor. Ibland nästan skuttar man…
Knappt har man skuttat över mållinjen på Stockholm marathon innan det är dags att flytta fokus mot nästa mara – NEW YORK – i början på november.
Inför Stockholm hade jag bara slösprungit, utan mål och mening. Utan plan. Bara samlat mil. Och pga skador och TRE förkylningar inte ens speciellt många mil.
Till New York ska jag komma förberedd. Smart Marathon Training ska bli min bibel och första träningsveckan börjar redan idag. Fast jag börjar med att fuska lite. För det här är ingen vanlig vecka…
Den här veckan är vi nämligen barnfria HELA helgen. Och då ska vi cykla moutainbike på så många Skåneleder vi bara hittar. Och när vi inte hittar fler ska vi leta lite till, hitta lite fler och springa tills vi inte orkar mer.
Nästa vecka blir det ordning på torpet. Fr om träningsvecka 2 ska jag följa min bibel slaviskt (ja, jag ska lyssna på kroppen också…) och komma väl förberedd till New York. Jag är taggad och übermotiverad att för första gången på mycket länge få struktur.
Motivationen på topp alltså. Bring it on!
För er som inte var där. För er som VAR där men som vill återuppleva regnet. Här är min mara-upplevelse 2012:
Av rädsla för nytt löparknä tyglar jag springbenen några dagar till. Cykel, spinning och yoga får fungera som substitut när det rycker allt mer i benen och när löparskornas skrik från garderoben överröstar allt annat…
Analyserar förra året. Vad gick fel? 11 juni small det till i knät. Två veckor efter maran. Tredje löppasset. Kunde förmodligen inte varit försiktigare. Ändå sket det sig.
Jag är livrädd nu. Tre maror, två löparknän. Statistiken är minst sagt dålig.
Skorna får skrika lite till. Jag bestämmer dejt med foamrollern istället.
Den fjärde maran ska vara starten på min uppladdning inför den femte – New York i november. Den ska inte sätta käppar i mina hjul. Lite löpvila på det!